- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 2. Innehållande Katolska tiden (frakturstil) /
137

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

137

3 Kap.
jOm Engelbrekt Engelbrekts-Ian

Drottning Margareta war den, som, så länge hon
lefde, uppehöll konung Eriks regemente. Efter hennes
död war det drottning Filippa; likmäl började han att
förakta hennes råd under de sista åren och följdei
deß stalle några sina gunstlingars, i synnerhet Henrik
Königsmarks, ingifwelser, och begynte man då alltmer
och mer sakna både mildhet och förstand uti hans före-
tag Hau, likasom Magnus Smek, Albrekt, Mar-
gareta och nastan alla konungar under denna tiden
uti Europa, bemödade sig att kufwa de öfwermagti-
ga adelsmännerna och presterna, hwilka föraktade ko-
nungen och förtryckte böndernas men Eriks motstånd
saknade både rattwisa, klokhet och kraft. Med bedrä-
geri och lvald wille han kufwa de magtigaz men det,
icke för att lindra de förtrycktas lidande, utan för
att sjelf blifwa enrådande öfwer alla. Med oförsigtig-
het och lamhet började och fortsatte han sina twister
emot dem, sa att stutet wanligen blef, att hans magt
an mera förminskades Aflven woro presterna för-
törnade på honom, emedan han mot deras privilegier
wille med wäld och mot deras wal tillsätta biskopar;
men, som han dertill alltid utsäg lastfulla och förak-
tade män, så tappade ban sin sak hos påfwen, och
hans biskopar blefwo afsatte. Adeln knotade öfwer,
att slotten anförtroddes ät utlänningar och icke ät
dem. Men böndernas mißnöje roar både störst och
billigast. De dryga pålagor, som de förut erlaggti
matwaror, dagswerken o. f. w., skulle de nu betala
i penningar efter det wärde, konungen derä satt. Som
detta warde war högt, och penningarne redan dortför-
da, så blefwo många utfattiga och deras hemman
kommo i ödesmåL På det skatterna likmäl ej häri-
genom skulle förminskas för konungen, påböds, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:14:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/2/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free