- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 20. Karl den elftes historia. H. 6. Karl den elftes samtida, sista regerings-år och död /
216

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

än en gång får upplyfta mina ögon mot himmelen?
Under plågornas mellanstunder var han än nedslagen, än
ytterst otålig. 1 sednare händelsen kunde han knappt
lida några andra personer än modren, Hedvig Eleonora,
och den nya gunstlingen, kammarherren GustafCronhielm;
stundom icke ens dessa, utan blott en gammal vaktmästare
vid namn Håkan. Emellanåt ville han med allo magt
tillbaka till sitt Kungsör. Plågorna och svagheten ökades
dag för dag. Den 10 Mars skickades, på Hedvig
Eleonoras begäran, ett ilbud för att inbemta råd af Hennecken,
en rvktbar läkare i Lübeck. Den 12 Mars höll
Colle-gium Medicum en gemensam rådplägning om konungens
sjukdom. Deras utlåtande innehöll, att den troligtvis bestod i
någon invärtes kräftåkomma, som var af ganska vådlig
beskaffenhet. Denna förklaring bekräftades af hvarje dags
företeelser. Konungen fick ej mer behålla den mat, han
förtärde, och smärtorna och mattighelen ökades. Den 23
Mars och efter utståendet af niigra ganska plågsamma
anfall, begärde han, att läkrarne skulle uppriktigt gifva
tillkänna, hvad de tänkle om sjukdomen och dess utgång.
De tvekade. Men med hårda ord befallte han dem att
genast säga ut, hvad de trodde eller visste. De förklarade
då: att den långa tid, sjukdomen varat, hade redan förut
ingifvit dem farhågorhvilka blifvit mer och mer stegrade.
Ers majestät, tillade Ziervogel, känner ty värr sjelf sitt
lidandej och hur hårdt det är; och om jag nu ändtligen
skall vara uppriktig, sä finnes här föga hopp om lifvet. —
Nå väl, svarade konungen, jag har aldrig varit rädd för
dödm och är det ej heller denna gång. Men jag ålägger
eder att, när allt är förbi, låta öppna min mage,
hvar-est man då lärer finna många besynnerliga ting; den
befallning, hvilken Karl under sin sjukdom flere gånger
upprepade. Nu och sedan han mottagit läkrarnes
dödsbud, lät han tillkalla sina barn. Den sextonåriga
prinsessan Hedvig Sofia började genast gråta; men konungen
oroades deraf och bad henne att, så länge hon var i
rummet, hämma sina tårar. Efter det gemensamma afskedet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:30:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/20/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free