- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 20. Karl den elftes historia. H. 6. Karl den elftes samtida, sista regerings-år och död /
217

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bortskickades båda prinsessorna; men kronprinsen fick
stanna qvar i tvänne timmar. Under denna tid har
konungen, såsom man vill veta, gifvit honom åtskilliga
förmaningar, och bland annat den, att först och främst frukta
Gud och älska undersåtarne ; och sedermera att hålla sig
till ordentliga och redliga rådsherrar ; men icke till
fuchs-svansar och örontasslare, hvilka endast söka sin egen nytta.

Under hela tiden hade konungen hvarje helgedag hört
predikan och hvarje dag hållit bönestunder, vanligtvis
under ledning af bigtfadren, Georg Wallin. Sedan nu
läk-rarne förutsagt en snart inträffande död, begick han
nattvarden, dervid stående på knä midt på kammargolfvet och
under tecken af den djupaste andakt. Dagarna förut hade
han låtit genom samma Wallin utdela 1,000 daler
kopparmynt till de fattiga.

Bland folket, så högre som lägre, gick allehanda tal.
De flesta och bästa beklagade förlusten af den med sina
misstag och orättvisor dock i det hela välmenande och
välgörande konungen. Bland pöbel och pöbelsinnade
men-niskor hördes deremot andra ord. Det är, mente sådana,
det är Guds straff för den girighet, hvarmed han
bort-sugit sina undersåtares merg och must, så att många
tusende bland dem måste af hunger omkomma. På samma
sätt måste han nu också sjelf du af svält ; ty han förmår
icke njuta af det öfverflöd, han roffat till sig o. s. v.
Naturligt är, att vid dessa förhållanden skulle tankar och
tal ofta falla på reduktionen och på de orättvisor, som
den föranledt, de tårar, den utpressat. Så skedde ock.
Det finnes en sägen, att konungen en gång frågat Urban
Hiärne: hvad tror du, det är, som så grufveligen plågar
mig? Hiärne svarade: jo det är de många fattiga enkors
och faderlösa barns suckar och tårar, hvilka blifvit för
reduktionens skull utgjutna. — Karl genmälte: tror du då,
att jag gjort orätt med reduktionen? — Hiärne svarade:
ja visserligen har ers majestät derutinnan gått till väga
med allt för mycken hårdhet. — Konungen utbrast då
suckande: Gud förlåte dem, som inbillade mig, att jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:30:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/20/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free