Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Linköping bos biskop Hans Brask. Denne förrådde åt
konungen tvenne af Sturens trognaste tjenare, Sven Hök
och Peder Smed; de blefvo båda skiftade i fyra delar ocb
uppsatta på stegel Uti Jönköping fick han herr Lindorm
Ribbing; och lat halshugga bonom och hans tjenare. Litet
derefter ertappade han fifven berr Lindorms tvenne söner,
den ena åtta, den andra sex år. Kristian, fruktande för
deras hämnd i framtiden, beslöt att döda dem. Den
Sid-sta gossen framleddes först och blef halshuggen. Den
yngre såg på det rinnande blodet och sin broders
röd-fläckade kläder, utan att veta, hvad det betydde; men
då ban framfördes, vände han sig med barnslig oskuld
till bödeln och sade: »Kära man, bloda icke ned min
skjorta, som min broders, ty då får jag ris af mamma.»
Bödeln, upprörd, kastade ifrån sig svärdet, och utropade:
»Förr skall min egen skjorta blodas, än jag skall bloda
din.» Men den tigerhjertade konungen, som sjelf
åskådade detta hjertskakande uppträde, bevektes icke deraf.
I vildt raseri framkallade ban en grymmare tjenare, som
afslog det oskyldiga barnets och den medlidsamma bödelns
bufvud. Sedan* for han till Nydala kloster och fortsatte
der sina förfärliga grymheter. Dock, redan nog är
be-rättadt om hans vildhet och raseri. Hjertat ryser vid att
både höra och förtälja mera.
Uti denna afskyvärda samling af brott och grymhet
är det en tröst att finna några ädelsinnade män, som
vågade sätta sig emot en så förfärlig ström. Då kejsar
Karls legat, doktor Suckot, med alla sina varningar ej
förmådde afhålla Kristian från Stockholms blodbad, reste
han hastigt bort, yttrande öppet sin afsky. Herr Otto
Krumpe öfvergaf Kristian straxt; han ville ej längre
tjona en sådan herre. Danska ädlingarna afskydde och
förbannade sin konungs trolöshet; och Severin Norrby
beskyddade uppenbart de svenska herrar, som togo sin
tillflykt till honom. De voro ej många. Döden eller
förskräckelsen hade gömt dem undan, den förre i grafven,
den sednare uti de otillgängliga bergen. Hade de genom
sin egennytta, äregirighet, trätlystnad och obändighet un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
