- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 3. Innehållande Lutterska tiden. Afd. 1. Gustaf I och Erik XIV /
6

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6

TREDJE KAPITLET.

OM GUSTAF WASAS FLYKT.

Då Kristian kom till Danmark med de så
förrädiskt bortröfvade svenska herrarna, rådde somliga
honom att straxt aflifva dem; men mor Sigbrit sade, ali
man med dem kunde tvinga deras hemmavarande
vänner och slägtingar, och ali man derföre borde låla
dem lefva, men likväl hålla dem uti beständigt
fängelse. Så skedde också, och blef de fångnas
behandlande ingalunda det bästa.

Genom sin mormor, fru Sigrid Banér, var Gustaf
slägt med denna gamla danska ätt, hvilken under, eller
något före Kalmare unionen äfven inkommit i Sverge.
På Kallö slott i Jutland bodde vid denna tiden herr
Erik Banér, en from och redlig man. Han ömkade
sig öfver den svåra behandling, hans slägtinge Gustaf
Wasa erfor i danska fängelset, och begärde af Kristian
att få taga honom med sig till Kallö. ]Nödigt ville
Kristian gå in på detta; gjorde det dock slutligen för
herr Eriks enträgna böners skull, likväl måste denne
förut utlofva en plikt af 6000 riksdaler, om den
fruktade fången undkomme. Så fick Gustaf följa med till
Kallö, hvarest ban blef väl emottagen och erhöll
mycken frihet. Jag vill icke låla hårdt bevaka eder, min
frände, sade herr Erik, ej heller sätta eder i fängelse.
J skolen äta vid mitt bord och äga gå, hvart j
viljen, allenast j vid god tro lofven mig att ingenstädes
rymma eller resa nian min vetskap. Härtill förband
sig Gustaf både skriftligen och mundtligen, och fick så
gå omkring på en bel mils afstånd från Kallö. I
början följdes han alltid af en vaktkarl; men, vinnande
småningom allt mer sina slägtingars kärlek och
förtroende, blef han slutligen alldeles öfverlemnad åt sig sjelf.

Så hade Gustaf Wasa kunnat lefva nöjd och
lycklig; men hans stolta själ kunde ej glömma, att ban var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:30:15 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/3/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free