- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 3. Innehållande Lutterska tiden. Afd. 1. Gustaf I och Erik XIV /
173

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

173

konungen: Det är ändå en fjesker, en odåga -med alla
sina pund af vår Herre.

Gustaf aktade noga penningen; ty, sade ban, den
Kostar undersåtarnas svett och arbete. Uti hans hof
var ganska tarfligt. Oftast uppehöll han sig på
kungsgårdarna och lefde af deras afkastning. Barnen höllos
strängt. Skinkor och smör sändes från kungsgårdarna
till frukost och aftonvard åt prinsarna i Uppsala.
Drottningen sydde sjelf deras skjortor; och det ansågs sora
en stor gåfva, då någon bland prinsessorna fick en
b’ank riksdaler. Gustafs behag till penningar förledde
honom understundom till flere orättvisor, hvilka dock
på den tiden ej voro så i ögonen fallande, som nu.
Han lät stundom prestegäll stå obesatta, skötte dem
genom vikarier och tog sjelf inkomsterna. Alla sina
undersåtare förböd han att handla utrikes med oxar.
Sjelf köpte han dem nu för lågt pris af bönderna,
och sålde dem sedan till utlänningen med stor vinst.
Detta sednare förhållande var också en bland orsakerna
till Dackefejden. Äfven flere sådana mindre rättvisa
tilltag berättas efter honom; men folket öfversåg
dermed, för hans många dygders skull. De visste ock-å
att dessa penningar ej onyttigt bortslösades; herr Eskils
gemak och de andra skattkammarhvalfven voro fulla
med goda silfvertackor vid konungens frånfälle. Då
det likväl, efter tidens sed, fordrades prakt, så sparade
han icke; utan visade sig jemngod med alla andra
konungar: Herrans smorda, sade ban, bör omgjordad
med härlighet, så att allmänheten håller honom i
vördning, och icke inbillar sig vara majestätets like,
landet till föga fromma.

En ren och oskrymtad gudsfruktan bodde i hans
hjerta, visade sig i hans vandel. I hans rum gjordes
bön morgon och afton. Gudstjensten försummade han
aldrig. Bibelns och katekesens läror kände han
närmare än de fleste prester uti riket. Derföre skref hans
franske läkare Le Falu om honom till Paris: Min
konung är en Guds furste, som näppeligen har sin like

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:30:15 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/3/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free