- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 3. Innehållande Lutterska tiden. Afd. 1. Gustaf I och Erik XIV /
183

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

183

honom nog. Den 22 Ang. 1552, enklingsåret var ej
ännu fullt förflutet, firade ban uti Wadstena sitt
bröllop med fröken Katrina, och den för konungens vilja
undergifne biskop Klas Hvit i Linköping förrättade
hela högtidligheten. Erkebiskop Laurentius ville ej
deruti deltaga, och största delen af landet betraktade
detta äktenskap med åtlöje eller missnöje.

Det blef dock icke olyckligt. Katrina omfattade
snart sin herre med den ömmaste och renaste
tillgifvenhet; dottrens dock mera än makans. Hon tog det
höga beslut att göra sig värdig sin plats vid den store
och vördade mannens sida; att söka blifva för honom,
hvad Margareta varit, och hela hennes äktenskap
egna-des sedan häråt. Dock kunde hon ej glömma sin
ungdomskärlek. Hon bevarade den uti ett red hjerta och
derföre så mycket längre. Det berättas, att den unga
drottningen ofta talade i sömnen. En natt, då Gustaf
af ålderdom och bekymmer låg vaken, märkte han alt
hon sade något. Han lyssnade och hörde då dessa
afbrutna ord: konung Ouslaf håller jag mycket kär,
men Roosen förgäter jag aldrig.

Det dröjde också länge innan denne kunde
glömma henne, om ban annars någonsin gjorde det.
Liksom den af konungen äfven utträngde Svante Sture,
gifte ban sig sedan med systern till sin förlorade brud;
och lefde med henne, fröken Cecilia Stenbock, uti ett
nöjdt och lyckligt äktenskap.

Erkebiskopen och biskoparna fingo emedlertid
plikta för, att de vågat sätta sig emot konungens vilja.
Piedan förut hade han, för att ännu mera minska deras
anseende, gifvit dem namnet ordinarius i stället för
biskop. Dessutom blefvo stiften delade. iNya så
kallade ordinarii tillsattes uti Gefle, Örebro, Tuna,
Jönköping, Kalmar och Wiborg.

Efter någon tid stillade ban likväl sitt sinne, och
försonade sig med erkebiskopen. Ja, ban måtte sjelf
hafva insett, huru rätt denne hade, ty år 1560 utgaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:14:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/3/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free