- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 3. Innehållande Lutterska tiden. Afd. 1. Gustaf I och Erik XIV /
200

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

200

sextionde; kapitlet.

ERIKS FRIERI TILL ELISABET.

Uti England regerade på denna tiden en drottning,
benämnd Maria. Hon var förmäld, men barnlös,
hvarföre systern Elisabet skulle blifva hennes efterträdare
på tronen. Maria betraktade Elisabet med misstroende
och hätskhet, så att denna sednare måste lefva liksom
uti ett fängelse på ett ensligt slott; men äfven härifrån
spridde sig vida hennes rykte och beröm, icke så
mycket för skönhet, som icke mer för förstånd, kunskaper
och dygd. Många bland Europas furstar kastade sina
blickar på en sådan arftagarinna till ett sådant rike,
och det förspordes ingen brist på höga friare. Bland
dem var äfven prins Erik. Hans lärare, Dionysius
Beur-reus, som med den reformerta Elisabet ville införa
hennes religion, bragte honom först på denna tanke; den
unge herrens egen njutnings- och ärelystnad fästade
honom dervid. Hans inbillning lockades nemligen
både genom öfverdrifna målningar om Elisahets behag,
och af tanken att blifva konung öfver tvenne riken,
och med häftighet och ifver begärde han fadrens bifall
till detta förehafvande. Den gamle ogillade förslaget.
Om äfven, sade ban, Erik erhåller Elisabet, hvilket
jag dock icke tror, så torde det lända båda rikena
mera till skada än gagn. Men Erik var häruti så
ytterst envis och häftig, att Gustaf slutligen måste gifva
efter, och ständerna gåfvo då också snart sitt bifall.
Dionysius Beurreus först och sedan Sten Eriksson
Lejonhufvud utsändes till England. Elisabet svarade i
början undvikande, men sedan, att bon ansåg lyckligast
ständigt lefva ogift. Med delta svar återkom Sten
Eriksson, och Gustaf ville ej mer höra talas om saken.

Emedlertid dog drottning Maria i England och
Elisabet uppsteg på tronen. Eriks äregirighet blef
härigenom än mera retad. För att med större fram-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:30:15 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/3/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free