- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 3. Innehållande Lutterska tiden. Afd. 1. Gustaf I och Erik XIV /
242

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

rubbade förståndet torde ursäkta något. Man ser i
hans dagbok stundom antecknadt: Då och då begick
jag fel af hastig vrede. Man finner, att ban ångrat
sig, att han tagit läkemedel för hjerlängslan. Under
sin sednare vansinnighet sade han, att han i sin vrede
frestades af den onde anden Kopp-af *).

En stor olycka för Erik var, att han föll i
händerna på Göran Persson. Denne hade väl stor del
uti de goda författningarna vid början af Eriks
regering; men ännu större i det olyckliga slutet. Göran
hade en omättlig lystnad efter magt och penningar,
hatade derföre adeln, som ägde båda. Detta
gemensamma bat förenade honom med konungen. Först skulle
hertigarnas magt nedsättas. Det skedde genom Arboga
fördrag och grefve- och friherre-värdigheterna. Sedan
skulle adeln kufvas. Till den ändan smickrade
konungen det lägre folket. Då ban gick ute, nickade han
vänligt åt hvarje gumma, och hälsade högt sitt Guds
fred, god vänner. Förtroende och sysslor gaf han så
litet som möjligt åt adeln; de ofrälse stånden fingo
båda, tillika med penningarna, som ban frikostigt utöste.
Adeln såg detta, drog sig tillbaka och kallade Erik
sins emellan en Bondekonung. Ändteligen i Uppsala
1567 skulle de förnämsta herrarna falla, Göran taga
deras gods och embeten och Erik känna sig trygg för
deras stämplingar; men vi få framdeles se, huru hans
själ ej var nog förhärdad till ali den grymhet, som
fordrades till planens utförande.

En gång stod konungen och lutade hufvudet mot
sin hand, ganska eftertänksam. Min salige fader, sade
han, gjorde mig svåra dagar, när han stiftade
hertigdömena. Göran Persson svarade: Ja! men salig
kungen ville göra sina söner mägtiga, på det ej rådet
skulle rycka till sig riksrodret, och landet slutligen
falla i främmande furstes hand. Riket kunde oaktadt
tvister i konungahusen äga bestånd; med herrevälde

*) D. v. s. Hufvudet af.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:30:15 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/3/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free