Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254.
sökte så mycket möjligt att i skogarnas djup
undangömma sig sjelfva samt sina kåtor och sina kor,
sina getter och sina svedjefall, lifnärande sig
hufvudsakligast af mjölk och syedjeråg och dessemellan af
jagt, bark och mossa. Åkrarna öfvervares af skog,
och rofdjurens antal ökades till så betänklig mängd,
att äfven vid sednare riksdagar, t. ex. 1727 och 1730,
klagades öfver den stora skada, de förorsakade. År
1733 begärde och erhöllo finnarna tillstånd att
ser-skildt för vallandet af boskapen få hålla sig fullvuxna
drängar ’); emedan qvinnor och gossar ej kunde mot
de djerfva och talrika rofdjuren försvara sig och
hjordarna. Det tyckes verkligen, som skulle björnar
och vargar hafva länge nog fortfarit att med
menniskorna strida om landets besittning; och de finge
under ödeläggeiserna i kriget 1741—1743 nytt tillfälle
att öka sitt antal och vidga sitt välde. Ännu så
sent, som 1761 beräknades, att i Hvittis socken af
Björneborgs län gjorde rofdjuren på landtmannens
boskap en skada så stor, att denna i medeltal
uppskattades till 2,820 d. s. 2) årligen.
Läsaren har af ofvanstående sett finnarnas be-,
klagansvärda tillstånd år 1721. Sättet, huru Kari
den tolfte lät detta folk, svenskens tappre stridskamrat
och trogne landtvärnsman mot öster, — sättet, huru
konungen lät det nedsjunka, och hjelplöst nedsjunka
i nyss beskrifna djupa elände; äfven detta är ett
skådespel mycket upprörande att betrakta. Men som
lärorikt prof på höjden af mensklig förblindelse, bör
det icke med tystnad förbigås. Högst besynnerlig
’) Enligt då gällande lagar fick hvarje jordbrukare icke
hafva mer än ett inskränkt antal drängar.
Eller 8,460 d. k. m. Uppgiften, som gränsar till det
otroliga, är dock af professorn i Åbo P. A. Gadd, hvilken
egde nära kunskap om finska förhållanden. Se sid. 32 i
hans tal om finska klimatet, hållet i
vetenskapsakademien år 1761.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
