- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 34. Fredriks regering. H. 4. Striden mellan Arvid Horn och Karl Gyllenborg samt Ulrika Eleonoras och Arvid Horns sista år /
232

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förhållandet, att hon och drottningen blott sällan
blandade sig i de allmänna angelägenheterna, utan lefde
för och med hvarandra, lyckliga förnämligast i och
genom denna inbördes tillgifvenhet.

När Ulrika Eleonora år 1741 afled, hade
Emerentia Düben i femtio-ett år stått vårdande, tjenande
och deltagande vid hennes sida. Den nu
sjuttiotvååriga äldre väninnan öfverlefde ej länge skilsmessari
från den yngre. Efter ett och ett halft års sal nad
och sorg återtog hon, och nu mera i grafven, sin
gamla plats vid den förut bortgångnas sida. I
testamentet af år 1722 hade nämligen Ulrika Eleonora
begärt, att efter bådas frånfälle få Emerentia Dübens
likkista ställd bredvid sin egen. Ett sådant intrång
i det kongliga grafkoret ansågs likväl mindre
passande. Till sitt blifvande hvilorum lät då fröken
Düben år 1734 inköpa i Riddarholms-kyrkan den
griftplats, som närmast gränsade till konunga-grafven,
på det hon och drottningen måtte redan i förväg
kunna glädja sig åt den tanken, att i döden förblifva
hvarandra lika nära, som de varit i lifvet.

Vid Emerentia Dübens död uttalade Dalin
hennes beröm samt sina, hofvets och landets känslor i
en sång, som siutades med dessa ord:

Så länge ännu dygden fins,

Så kan dess ära ej bortvika.

Och alltid, när man mins Ulrika,

Man äfven fröken Düben mins.

men att fröken Diiben vid drottningens död
undangömde den yngre och framlade blott den äldre uppsatsen.
Ryktet berättas i Voltemals anekdoter, befintliga i Kgl.
Vetenskaps-Akademiens bibliotek; men den af Voltemat
åberopadij sagesmannen ingifver föga förtroende, och
sägnen har i sig sjelf föga sannolikhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:03:51 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/34/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free