- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 37. Fredriks regering. H. 7. Tiden från 1743 till 1751 /
90

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hattarna öfvertala honom till samma slags eftergifter
också nu. Dertill kom. att Ungern Sternberg, såsom
vanligt, skyggade tillbaka för hvarje häftigare brytning,
och följaktligen understödde jemnknings-förslagen. Det
blef dock egentligen Lovisa Ulrika, som enligt Tessins
råd och med biträde af Palmstierna åtog sig
utförandet. Hon bad Bonde för fredens skull nedlägga sina
anspråk och beskref den upprigtiga kärlek, den lysande
ära, han derigenom skulle förvärfva. I den honom
föreslagna afsägelseskrilten lästes dock bland annat:
jag tror mig hafva så fört min randel, att, om
oclså riksens ständer förut funnit orsak till något
missnöje öfver mina, det jag rid Gud bedyrar,
alltid välmenta rådslag, så skulle samma ständer nu
efteråt finna tillräcklig anledning att ändra och
utplåna det förra intrycket. Dessa ord innehöllo ett
medelbart erkännande af någon slags rättvisa i 1739
års afsättning: ett erkännande, som Hattpartiet ville
till sitt försvar framlocka. Bonde i sin fromhet var
ock färdig att redan nu bifalla; men önskade förut
rådföra sig med kamraten Bielke. Denne ville dock
ingalunda höra talas om något dylikt erkännande:
häldre, sade han, häldre vill jag, att min hand faller
bort, än att den undertecknar cn sådan skrift;
ty det är icke nåd, utan rättvisa, jag fordrar. Och
en annan gång, när Bonde ville öfvertala honom,
svarade han: du kan, om du så vill, derigenom
vanhedra dig; men jag lägger häldre mitt hufvud på
stupstocken. Hattarna blefvo oroliga; ty emellanåt
tycktes sinnesstämningen bland bönder, prester och
adel vara, oaktadt, Hemliga Utskottets mellankomst.
hotande nog. Lovisa Ulrika vände sig derför omigen
till Bonde med sina råd. föreställningar och böner
och lyckades slutligen att öfvertala honom att
underteckna en ny afsägelse-skrift. Slutmeningen deri
var: jag kastar mig i mina landsmäns armar och
begär, att om mitt återinsättande i rådet fråga
aldrig mer måtte väckas, i fall dermed missnöje och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:19:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/37/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free