- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 39. Adolf Fredriks regering. H. 1. Striden mellan hofvet och Frihetspartiet 1751-1758 /
216

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till sjelfva folket endast befullmägtigade ständer.
Deremot oQh i förhållande till rådet och konungen
voro och kallades de magtegande ständer ; ty såsom
ombud för de suveräna hemmavarande ständerna
måste de och deras beslut efterkommas af både råd
och konung. Rådet i sin ordning var likaledes
befuilmägtigadt och beroende af ständerna, af hvilka
det hufvudsakligen valdes o«h kunde afsättas; men
allsmägtigt mot konungen, hvilken det lätt nog kunde
öfverrösta. Konungen slutligen var helt och hållet
beroende i närmsta hand af rådet, i den andra af
ständerna och sist och hufvudsakligast af den allmänna
folkviljan1).’ Det var i sjelfva verket en republik;
ehuru man kastat en kunglig mantel deröfver och
åt dess högsta ämbetsman medgifvit jemnte
kunglighetens namn också några dess prydnader och mindre
betydande rättigheter. Bland sådana var äfven denr
att hvarje regeringens förordning skulle för att ega
gällande kraft vara af konungen medelst namnets
undertecknande bekräftad. För några undantagsfall
skulle väl rådets ensamma underskrift göra tillfyllest;
*i allmänhet hade dock lagen och än mer det
allmänna tänkesättet fordrat sjelfva regentens. Men
nu försvann också denna återstod af en konungens
personligt ingripande magt. Hans egenhändiga
underskrift hade visserligen i sjelfva verket varit icke
ett tecken till, ett uttryck af hans egen öfvertygelse
och vilja, utan blott ett ofta tvunget och mekaniskt
nedskrifvet bifall till de beslut, som blifvit fattade
af flertalet bland rådsherrarna eller bland ständerna.
I sjelfva verket var det således föga skilnad mellan
en sådan underskrift och namnstämpeln. 1 den
förra låg dock ännu ett sken af personlig magt, af
personligt inflytande; ett sken, som med skicklighet

1 ) Man har ofta upprepat den satsen, att nnder frihets-tiden
haie netuka folket ingen gällande rått i regeringen. Osa • synes,
att man med skäl kan p&sti motsatsen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:20:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/39/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free