Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan Joban icke kunde hafva förtroende för rådsberrarna,
ej heller sjelf för ledsnad och sorg mägtade befatta sig
med riksstyrelsen, lofvado Karl att Staga sig densamma;
och gjorde det med så mycken drift, att Johan förvånad
sjelf yttrade, det alla saker gingo tre gånger så fort,
sedan Karl kom till styret. Herrarna blefvo emedlertid
offer för försoningen. För att ursökta sig sjelfva, sökte
bröderna att på dem skjuta skulden till fordna osämjan.
Johan omtalade alla de yttranden, som rådet under de
förra tvisterna inom rådkammaren fällt om Karl. Denne
åter berättade, alt de nu nyligen hos honom begärt skydd
emot Jobans förföljelse, och detta betraktades som ett nytt
försök att underhålla brödratvisten. Några säga, att
herrarna verkligen bjudit kronan åt Karl; andra, att han
med ett sådant föregifvande velat ytterligare uppreta
Joban. En annan misstanke var, att de ville lillrycka sig
riksstyrelsen, än såsom förmyndare för hertig Magnus, än
gemensamt med prinsessan Anna eller med bennes
blif-vande gemål. Dessa och andra mer eller mindre
trovärdiga rykten utspriddes, och det blef afgjordt, att, oaktadt
löftet om förlåtelse, likväl inför ständerna anklaga
herrarna, i synnerhet dem man mest fruktade, och som ej
ville underskrifva det föreslagna erkännandet af deras
brottslighet. Man ville egentligen åt Erik Sparre och en
och annan af hans närmaste. Det var således frågan om
att förmå de öfriga af rådet och adeln att skilja sig från
dessas sida.
Nu började egentligen de frestelser och förföljelser,
då hvars och ens styrka pröfvades. Braher, Stenbockar,
Oxenstiernor voro mindre misstänkta ocb blefvo snart
för-likta med bofvet. Klas Bielke likaså, både för sin
med-görlighet och slägtskap med konungen. Svårare var
förhållandet med sjelfva hufvudmännerna, Sparren,
Banérer-na ocb de tvenne andra Bielkarna, hvilka af hofvet
an-sågos farligast och likväl icke kunde förmås att på något
sätt erkänna sig skyldiga. Erik Sparre visade sig alltid
oförskräckt och oböjlig. Likaså Hogenskild och Tbure
Bielke, oaktadt alla underhandlingar, som våren 1590 nere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
