Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manhålla och från låga och egennyttiga
beräkningar upplyfta och leda sinnena till högre och
ädiare mål. Mången tänker väl i ty fall på Axel
Fersen; men ehuru skarpsinnig och kraftfull,
oegennyttig och ädelsinnad, var han dock för kall, för slei,
för högdragen att kunna hänföra massorna, också för
aristokratisk. Hans klokhet och rättskänsla ogillade
väl och hejdade många riddarhusets obilliga anspråk;
men han upfattade dock det fria statsskicket
förnämligast från adlig, från aristokratisk synpunkt, och
passade följaktligen icke till ledare för en tid och för
-ett folk, hvilket, likt det dåvarande svenska, fortgick i
demokratisk rigtning. De andra personer, som kunde
komma i fråga, voro än mindre användbara;
konungen för obetydlig; drottningen för obetänksam, häftig
och oefterrättlig; kronprinsen för ung; Tessin, Höpken
och Ekeblad för vacklande och svaga; och Schefler
för häftig och hastig i både tankar, ord och gerningar.
Utan några tillräckligt skyddande krafter eller
personligheter hade således svenska folket varit under
20 års tid utsatt för det smittande efterdömet af en
regering, hvilken allt för ofta till vinnande af sina
ändamål använde tadelvärda och oärliga medel och som
tillika i dylik anda bearbetade hela folket och i
synnerhet dess riksdagsmän. De förderlliga verkningarna
kunde ej uteblifva. Konungahusets oförståndiga och
olagliga uppförande hade väl under riksdagen 1755
hållit ständerna tillsammans och för tillfället rigtat
deras tankar och verksamhet till ett stort och ädelt
mål, nämligen den medborgerliga frihetens försvar.
Men vid riksdagen 1760 fanns ej mer något sådant
föreningsband; utan i dess ställe ett allmänt och
ömsesidigt misstroende, hvilket lockade något hvar att
tänka blott på egen person, egen fördel. Den lätthet
och fart, hvarmed en stor skara folkombud föll för
denna frestelse, visade, huru försvagad, huru djupt
sjunken allmänna rättskänslan var. Frukten af
riksdagsmännens politiska uppfostran från 1738—1760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
