- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 42. Frihetstidens sista år och Revolutionen 1772 /
194

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Att danska, engelska och rysska sändebuden
skulle blifva missnöjda, kunde förutses. Man ville
ock veta, att de sökte till motstånd locka
besättningen på Skeppsholmen, ehuru det misslyckades.
Konungen inbjöd ock alla de främmande sändebuden
till slottet, för att, sade han, skydda dem mot det
uppretade folket;
men egentligen för att hindra dem
från hvarje försök att honom motarbeta. Engelska
och rysska sändebuden prutade något emot, men
infunno sig slutligen liksom de andra. Konungen
förklarade då för alla dessa herrar, att han med
sin statshvälfning icke åsyftade någon fiendtlighet
mot sina grannstater utan blott sitt eget och sitt
rikes betryggande. Han lät dem ock, så snart den
egentliga brytningen var förbi, återvända hvar och
en till sin boning.

Af rådet kunde allvarligt motstånd väntas.
Men dessa herrar hade ej anat, det faran var så
nära, förr än de hörde ropen: lefve konungen! från
de på inre borggården samlade soldaterna.
Riksrådet Wallvik, som stod i fönstret och såg
rörelsen, sade då: vårt arbete är numera öfverflödigt;
ty hans majestät håller dernere på att justera vårt
protokoll.
Rådsherrarna gjorde väl åtskilliga
försök att komma ut, men blefvo alltid tillbakavisade
af Aminoff och hans soldater. Falkengren och
Ribbing ville då, att rådsherrarna skulle spränga
dörren och med värja i hand befria sig; men
flertalet afrådde, och man fann slutligen bäst vara att
i stillhet afbida händelsernas utveckling.
Konungen lät tillsända dem middags- och aftonmåltid och
kom sjelf sent på qvällen och sade dem några
lugnande ord, samt tillät dem skrifva till sina fruar[1].


[1] En berättelse innehåller, att han också framkallade dem
för att kyssa hans hand; och att, när Kalling framträdde, gaf
konungen honom en påminnelse om deras förmiddagstvist, men
förklarade sig tillika vilja glömma det förflutna och bibehålla
Kalling i oförändrad ynnest; och att, när Ribbing stolt framträdde,
sade konungen: hvad säger ni om pojken? Har han icke
förkofrat sig?
hvilket afsåg några ord, som Ribbing hade år 1768
yttrat. 41. 268.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:20:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/42/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free