- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 43. Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, deras samtida statsmän, krigare, ämbetsmän och prester samt Emanuel Swedenborg /
8

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lifliga aldrig hvilande själ älskade väl nöjen, men
verksamhet oeh sysselsättning; än mera. I brist på säd an
af vigtigare art tillgrep hon åtskilliga handarbeten
och ej sällan kortleken, den sednare likväl icke
med någon serdeles ifver. Hon roade sig ock
stundom med jagt, och sköt 1750 på en enda sådan
3 elgar och 4 harar1). Vittra eller vetenskapliga
sysselsättningar utgjorde dock förnämsta nöjet.
Gerna hörde hon utmärkta skriftställares arbeten
föreläsas, och kunde på detta sätt stundom uttrötta
två till tre personer på dagen2). Sjelf var hon ock
en mästarinna i nämnda konst. Om hennes kärlek
till vetenskap och vitterhet mera framdeles.

Hon kunde, när hon så ville, vara mycket
angenäm i umgänget: men stötte ofta nog än
den ena än den andra genom häftigt och
befallande lynne samt skarpa och skoningslösa ord.
Fritaligheten var dock en följd mindre af
upprig-tighet, än af oförmåga att styra sinne, och tunga.
Dessa tyglades ej heller af någon slags
försigtig-het. I allmänhet visade drottningen ett serdeles
oförskräckt sinnelag. Under farten öfver Östersjön
1744 var hon bland fruntimren den, som längst
trotsade vindarna och sjögången; och när vid
Drottningholm elden kom lös i en teaterbyggnad,
just medan ett stycke der uppfördes, var hon bland
åskådarne den, som sist lemnade det brinnande
huset.

Hennes medfödda anlag till egenkärlek och
stolthet voro i sig sjelfva ganska stora och blefvo
sedermera än större genom medvetandet om sina
utmärkta egenskaper, och genom det smicker, den
verkliga beundran, dessa i förening med den
kungliga värdigheten framkallade. Följden blef, att
omdömet ofta förvillades och anspråken uppdrefvos

*) Eriksiergs arJciv. Tessiü till Fr. Sparre d. 30 Sept. 1750.

2) Voltemcits anekdoter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:51:46 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/43/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free