- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 45. Adolf Fredriks regering. H. 7. Adolf Fredriks samtida skalder och konstnärer /
50

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sådana uppsatser af än satiriskt, än didaktiskt
innehåll. Sin egen personlighet har han målat, sina
åsigter, sina föresatser har han uttalat i tvänne
serskilda dikter »Försvar för ungdomen» och
»Af-sked från ungdomen; skrifter, hvilkas innehåll all
svensk ungdom borde lägga på minnet, på hjertat.
I den första bland dem, tillegnad Creutz, uttalade
han sin trofasta tillgifvenhet för vännen, sin
trofasta kärlek till dygden, sitt fasta hopp, att en
sedlig ungdom skulle medföra en frisk och lycklig
ålderdom, och sitt fasta beslut, att sjelf liksom grefve
Creutz på sådant sätt bereda sig en behaglig
lef-nadsafton. I sidostycket »Afsked från ungdomen»,
och vid inträdet i mannaålderns allvarliga
verksamhetstid uttalade han sina dåvarande känslor
och föresatser med följande verser.

Farväl min ungdomsro! jag ändar lifvets vår,

Och får med lätta steg ej mer på blomster vandra.
Med möda fyllas bör den väg, som återstår.

Jag lefvat har för mig, jag lefva bör för andra.

I rena himla-ljus! I dygder, samlen er,

Och tagen in det rum, som mina nöjen lemnat!

Jag er uti mitt bröst det främsta stället ger,

Det i ej alltid haft, men jag er alltid ämnat.

Du ömma mensklighet, som följt min ungdoms vår,
Blif i mitt hjerta qvar, som var ditt fordna läger l
Att jag med ålderns tyngd dess hårdhet icke får%
Men af min svaghetstid en dyrbar lemning eg er.

Kom sanning! staka ut den väg, jag ärnar gå,

Och med din klarhet fyll, hvad jag i känsla mister.
Jag med din yta lekt, låt mig din kärna få;

Min själ en föda gif, som för mitt hjerta brister.

Och du min skaldemö! dig kallar jag härnäst
Att bli mitt tidsfördrif, men ej min arbetsplåga.
Kom stundom på besök, blif icke hvardagsgäst!

Och gif mig icke lust, om du ej ger förmåga!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:21:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svhistfry/45/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free