- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 48. Gustaf III:s Regering. H. 2. Äfventyrstiden 1788-1792, Kulturlifvet av Otto Sjögren /
90

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hagliga yttrandena. Till slut uppdrogs åt riksdrotsen
att ställa under åtal riddarhussekreteraren och
riddar-husfiskalen.

Under talet gnistrade konungens ögon, hans anlete
blossade, och hans åtbörder röjde den häftigaste vrede,
isynnerhet mot Fersen, hvilken han med bittra
antydningar särskildt utpekade. Fersen uppstod på sin
bänk och förklarade oförskräclrt, att han ej vidkändes
de mot adeln och mot honom gjorda tillvitelserna; men
konungen afbröt med den förklaring, att han kallat
adeln till rikssalen för att höra, hvad han framstält,
men icke för att öfverlägga, och bjöd därmed tystnad.
Fersen blef dock stående qvar på sin bänk, under
det bland hela den samlade adeln höjdes ett
tilltagande sorl. Då han åter lyckats göra sig hörd,
yttrade han: »Mot sådana beskyllningar tarfvar
rättvisan att höra förklaringen, hvilket ej förmenas den
uslaste medborgaren, än mindre det första ståndet i
riket.» Sjelf förklarade han sig oskyldig till det han
anklagats för och af sådant skäl ovillig att göra
landtmarskalken någon af bön. Efter honom talade
de Geer i samma anda. Med ett hårdt slag af spiran
i bordet afbröt då konungen till slut allt vidare ordande.
Han förklarade sig alltid ämna vårda rättvisan, men
nu fordra, att adeln till åtlydnad af hans befallning
genast lemnade rikssalen.

I början visade sig adeln föga hågad att åtlyda
befallningen, och ett . doft sorl hördes ånyo. Men
Fersén, som fann rådligast, att ståndet här gaf vika,
fattade slutligen Brahe vid handen och sade: »Låt
oss gå!» Den öfriga adeln följde dem då småningom
efter. Vid ankomsten till riddarhuset voro de i en
upprörd, förvirrad stämning; »anleten, åtbörder och
ett oredigt sorl af halfbrutna ord uttryckte många
skiljaktiga sinnesrörelser: häpenliet, harm, ifver och
fruktan». .Fersen, hvars lugn och sinnesstyrka ej ett
ögonblick svikit, tog först till orda. Han förklarade,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:31:07 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/48/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free