- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 48. Gustaf III:s Regering. H. 2. Äfventyrstiden 1788-1792, Kulturlifvet av Otto Sjögren /
214

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

enyäldssträfvandet, framgånget ur lians naturs innerst
liggande sjelfviskhet, och det storpolitiska jägtandet,
alstradt af en med inbillningskraften upphetsad fåfånga,
kommo småningom dessa blommor att yissna och
förtorka. Efter hand liksom afskalades de mildrande
höljena,. Hvilken inverkan besöket i Petersburg utöfvade,
är i det föregående antydt; därpå kom brytningen med
modern och däraf alstrad fridlöshet; reformplanerna
undanskötos af nöjesjägtande och politisk svindel. Så
kom 1786 års riksdag med däraf född bitterhet;
därifrån kastade sig Gustaf hufvudstupa i kriget och
trädde så in i sin regerings slutskede, äfventyrstiden.
Den samtidigt utbrytande franska revolutionsrörelsen
gjorde honom fiendtlig mot den upplysningsfilosofi och
den skönliteratur, ur hvilka hans bättre tids
sträf-Va,liden framgått. Intrycken från det första krigsåret
och 1789 års riksdag förbittrade hans sinne; så
borttogs äfven höljet af vekhet och saktmod. Hans naturs
innerst liggande sjelfviskhet, hårdhet och stolthet trädde
sålunda mot slutet af hans regering mer och mer
ohölj dt i dagen.

Bristen på religiöst och moraliskt underlag för
hans uppfostran förklarar till stor del de karaktärslyten
han som konung och människa lade i dagen; i ej
ringa mån tillhörde de äfven den rådande tidsandan
eller voro grundade i hans inbillningsrika
skådespelarnatur. »Dessa fel», skrifver Adlerbeth, »tillhörde
hufvud-sakligen hans uppfostran och den tid, hvari han
uppväxte. Till båda kan hänföras hans konstlade väsen,
hans vana att hellre genom omvägar än rätt fram gå
till sina ändamål. Däremot hade både uppfostran och
lynne del i hans forblindelse af fabelhjältars bragder
och oupplysta tiders apoteoser, i hans outtröttliga håg
för blänkande förslag, i hans ständiga ombyte af nöjen
till skingrande af en likformig lefnads ledsnad, i hans
böjelse för ståt, den han trodde böra utmärka, huru
högt en konung är uppsatt öfver andra människor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:31:07 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/48/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free