Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitelet. Kriget med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de, för att nyttja hennes egna ord, blefvo liggande i
porthvalfvet som skollade svin. Danskarna förnyade
emedlertid stormen ännu några gånger, så att det framtagna
krutet ändtligen började tryta för svenskarna. Höfvidsmannen,
Sven i Ramnaklef, hade igenläst krutkammaren,
sjelf tagit nyckeln och derpå undanstuckit sig, som man
tror af räddhåga. Fru Emerentia lät slå upp porten,
samt utdela tillräckligt krut, och uppsökte sedan herr
Sven, der han gömt sig på ett nesligt ställe, hvarest han
fick hålla till godo smutsiga vedermälen af fru Emerentias
förakt. — Danskarna hade nu antändt fyra petarder
samt lupit fem gånger till storms, dock utan att hafva
vunnit någon betydlig fördel. I gryningen mellan 7 och
8 drogo de sig derföre tillbaka, lemnande ett stort antal
döda kring porthvalfvet och murarna. Oaktadt deras
aftåg gick fru Emerentia vaksamt omkring på murarna.
Vid den uppklarnande dagen såg hon nere på ängen en
dansk befälhafvare, sittande på en hvit häst. Skjut på
den der! sade hon till en af de snällaste skyttarna. Han
gjorde så. Befälhafvaren var Kristian sjelf. Skottet
träffade hästen så, att hjerna och blod stänkte upp på
konungen. Dälen ta kräken, han sofver intet! utropade
Kristian och drog sig med hären än längre från fästningen.
Nu först återvände fru Emerentia till det inre af
borgen. Der fann hon i sin stuga trettio tillfångatagna
danskar, hvilka bådo om mat, jemmerligen klagande, att
de på två dagar icke erhållit något att äta. Fru
Emerentia svarade, att hon skulle gifva dem bröd till döddag,
och lät derpå utleda och nedhugga dem allesamman, på
en enda när. Nu kom bud från Kristian med anhållan
att få begrafva sina döda. Fru Emerentia svarade: Har
Gud gifvit oss lyckan att slå ihjel dem, så skola vi väl
också sjelfva begrafva dem. Men, tillade hon, de danskes
besök kom oss denna gången alldeles oförmodadt uppå.
Vilja de återigen göra oss den äran till middagen, skola
vi hafva en bättre anrättning åt dem i beredskap.
Kristian mottog icke bjudningen, utan ryckte mot Elfsborg,
och Mårten Krakou lät begrafva 200 danskar, som lågo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
