Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han vände sig derföre en annan gång till Axel
Oxenstierna, omtalade Skyttes yttrande och ville höra dennes
mening derom. Oxenstierna svarade ifrigt: att den, som
gifvit sådana råd, vore en konungens och fäderneslandets
fiende. Jag vill väl icke, sade han, beskylla den aflidne
konungen för orättvisa, ej heller försvara de under hans
regering aflifvade herrarnes sak. Dock bör man betänka,
att riket då för tiden var försatt uti sådan oreda, att
det var svårt för något hvar att vela, till hvem man
egentligen borde hålla sig. Det hade derföre varit en
lofvärd handling att skona så många rikets förnämsta
ledamöter, derest man genom mildare bemötande kunnat
göra sig försäkrad om deras trohet. Dessutom kan det
alldeles icke bevisas, att konung Karl haft i sinnet att
utrota rikets yppersta stånd. Sådant hade inneburit
otacksamhet, emedan det just varit detta stånd, som gifvit
Wasaätten först kronan, och sedan arfsrätten dertill.
Sverges konungar hafva också lofvat att beskydda och
försvara sitt folk, icke att undertrycka det. Det vore
derföre orättvist att rycka till sig de egodelar, som adeln
allt från Sverges första bebyggande innehaft, likaså, att
drifva detta stånd från det rike, deras förfäder i så
många århundraden med sitt blod försvarat. Dessutom
bör besinnas, att konung och rike icke kunna vara adeln
förutan; ty ur delta stånd framträda snillrika män,
skickliga till rikets högsta ämbeten, så i fred som krig.
Orsaken är, att deras söner från barndomen tillhållas
att genom dygd, klokhet och mod visa sig värdiga
förfädernas ära och sina medfödda företräden. En så ädel
täflan förspörjes sällan i den stora hopens själar, hvilka
merendels ej annat åsyfta än att föda sej och samla
rikedomar, der tillfälle gifves; likaså ser man sällan någon
borgare- eller bondeson kunna bringa sig till höga
beställningar, och när det någon gång händer, finner man, att
sådant folk icke kunna skicka sig deri, utan bibehålla
alltid i tal och väsende en qvarlefva af deras förra
ringhet. Slutligen derest konungen försvarade adeln, skulle
han af densamma tillbaka blifva ärad, älskad och troget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
