Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans, man visste ej mera för hvad ändamål. Bland
protestanter och katoliker vaknade derföre den gamla
farhågan, att han ämnade göra sig enväldig öfver Tyskland.
Danmark och Sverge befarade tillika framtida planer mot
deras både tros- och riksfriket. Konungen i England,
bedragen i sitt hopp, att kejsaren på hans föreställningar
skulle till nåder upptaga den olycklige Fredrik, förklarade
sig ändteligen villig att lemna denne något verksammare
biträde. Det saknades endast en anförare att sätta i
spetsen för dessa spridda krafter.
Frankrike, af naturen Österrikes motståndare, hade
under en svag och oförsåndig förmyndare-styrelse
undersylödt i stäallet för att motarbeta sin medtäflares företag.
Detta förhållande ändrades. Genom ränkor, klokhet och
kraft hade det lyckats den ryktbara kardinal Richelieu
att vinna ett nästan enväldigt inflytande öfver konung
Ludvig den trettonde och derigenom också öfver
ärendernas gång, så att Frankrike snart helt och hållet styrdes
af hans hand. Denne man insåg tydligen, huru
fruktansvärd för både Frankrike och Europa österrikiska magten,
skulle blifva, om den finge tillfälle att göra sig enväldig
öfver Tyskland. Det enda sätt att förekomma sådant var
att understödja protestanterna. Detta åter föll sig svårt
för Richelieu, som sjelf var katolsk kardinal, minister hos
en katolsk konung och dertill sysselsatt att inom
Frankrike kufva samma protestanter, som i Tyskland borde
hjelpas. Richelieu fattade dock och utförde denna djerfva
plan. I tal, i skrifter, i gerningar yttrade han alltid
innerlig tillgifvenhet för påfviska och bittert hat mot
protestantiska läran. Men tillika påstod han öppet, att
Ferdinands nit för den förra var endast en förevändning, för
att få tillfälle underkufva hela Tyskland, ett förslag, som
hvarje redlig fransman borde motarbeta. Richelieu blef
snart själen uti de underhandlingar, som mellan
ovannämnde magter mot Österrike växande välde förehades.
Frågan blef blott, hvilken furste man borde välja till
ledare af kriget. Valet vägde mellan de båda
protestantiska konungarna Gustaf Adolf i Sverge och Kristian den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
