Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inbördes bistånd uti striden för vinnandet af detta stora
ändamål. I sådan anda talade han till Svea folk, och
det förstod och följde hans höga bana, villigt med honom
offrande krafter och blod, också med honom stigande till
högsta spetsen af ära och anseende.
Efter framställningen af dessa Gustaf Adolfs inre
driffjedrar till deltagande uti kriget, vilja vi anföra de
yttre omständigheter, som dertill närmare bestämde honom.
Redan från längre tid tillbaka hade Tysklands
protestantiska furstar sökt förbund med Gustaf Adolf.
Serskilda skrifvelser hade för sådant ändamål blifvit afsända
åren 1614, 1619, 1620 och 1621; men egna göromål
hindrade konungen från hvarje verksammare deltagande i
dessa främmande angelägenheter. År 1623 ökades
protestanternas farhågor och enträgenhet. Gustaf Adolf
började känna mera kallelse till företaget; men blef, såsom vi
förut omtalat, hindrad af polska kriget och dessutom
förekommen af konungen i Danmark. Men efter denne
sednares nederlag ökades faran för Sverge och i samma
mån äfven Gustaf Adolfs böjelse att träda densamma djerft
under ögonen. Kejsaren och Wallenstein behandlade
honom med det mest sårande högmod. De vägrade att
gifva honom konunganamn, och bortvisade snöpligt hans
sändebud från fredsunderhandlingen i Lybeck. Härtill
kommo verkliga fiendtligheter. Uti Polen tjenade år 1627
mot Gustaf Adolf ett kejserligt regemente under hertig
Adolf af Holstein; år 1629 hela Arnheimska hären.
Kejsarens folk hade föröfvat våldsamheter mot svenska
sjöfarande och Wallensteins titel af romerska rikets
storamiral öfver nordhafven, hans hotande sjörustningar gåfvo
nogsamt tillkänna, hvad man ämnade företaga mot Sverge,
sedan Tyskland först blifvit kufvadt.
Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna voro icke de män
som af blindhet eller fruktan tillslöto ögonen för dessa
faror. De insågo begge två omöjligheten af att i längden
undvika ett krig emot kejsaren; begge trodde det äfven
vara fördelaktigare att angripa fienden på södra sidan om
Östersjön, än att invänta hans anfall inom Sverges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
