Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertigarna af Mecklenburg, svenska konungahusets slägtingar;
slutligen på ett skymfligt sätt bortvisat Sverges sändebud
från fredsmötet i Lybeck och vägrat dess konung
tillbörlig titel. Denna skrifvelse, jemnte det stora begrepp man
redan hade om Gustaf Adolfs personliga egenskaper,
återlifvade uti otaliga sinnen det nära döende hoppet om
räddning undan Österrikes och påfvedömets öfverhängande
ok. Uti England, Holland och Danmark visade man sin
glädje, sina förhoppningar mera öppet. Richelieu teg.
Tyskland, som redan lidit och hade för framtiden att
frukta det mesta, vågade knappt yttra ett enda ord. Furstar
och folk längtade lika efter Befriaren från Norden,
såsom han kallades, och utgöto för hans framgång de
varmaste förböner, men endast i tysthet. Österrikes magt
och de genom förbundet med Danmark olyckliga
ländernas exempel hejdade hvarje offentligt uttryck af det
allmänna tänkesättet. Kurfurstarne undanbådo sig enträget
Gustaf Adolfs ankomst, kallande honom i sina bref icke
ens konung, utan blott furste. De ville heldre lida det
närvarande onda, än genom nytt motstånd ytterligare reta
Ferdinands vrede och Wallensteins svärd. — Sjelfva
Frankrike, som uppmanat konungen till detta krig, förblef i
början overksamt. Guslaf Adolf vägrade nemligen att ingå
på andra än fördelaktiga vilkor, och Richelieu åter ville
ingenting våga, innan han såg, hvarthän saken vände
sig. Sverge och Gustaf Adolf stodo lemnade helt och
hållet åt sig sjelfva.
Uti slutet af Maj 1630 blefvo ständerna kallade till
Stockholm och den svårlösta frågan äfven dem förelagd.
Enhvar kunde lätteligen förutse de stora olägenheter, som
af detta krig skulle i framtiden föranledas; men ingen
enda stämma höjde sig deremot. Det ädla, det storsinnade
i sjelfva företaget hänryckte alla sinnen och folket offrade
sjelfvilligt sina egodelar för den heliga sak, för hvilken
deras konung visade sig beredd att offra sitt eget lif.
Kriget blef gilladt och nödiga gerder beviljade. Den 20 Maj
samlades ständerna på rikssalen, der konungen framträdde,
åtföljd af sin fyraåriga dotter. Först upplästes det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
