Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gula ocb derpå bläa brigaderna öfver vägen, bemägtigade
sig fiendens der stående sju kanoner och kastade sig med
förfärlig svrka mot dess främsta brigad. Anföraren
Ber-told v. Wallenstein stupade, och folket nedhöggs eller
skingrades. PS samma sätt gick det med andra brigaden,
under Grana; men vid den tredje hejdades det häftiga
anfallet och svenskarna blefvo af fiendtliga rytteriet tagna
i sidan. Från sina kamrater erhöllo de föga bistånd. På
venstra sidan hade gröna brigaden, i anseende till den
mördande elden från väderqvarnama, icke kunnat följa de
öfriga; utan tvärtom dragit sig undan bakom mjölnarens
vid sidan liggande byggnader, och på högra hade svenska
rytteriet ännu icke till något synnerligt antal kunnat
komma öfver de både breda och djupa grafvarna. Konungen,
som insåg vigten af detta ögonblick, hastade dit och ställde
sig i spetsen för smålänningarna; Stenbock låg redan
sårad på fältet. Följen mig, mina tappra gossar! ropade
konungen och sprängde öfver grafven. Endast hans eget
sällskap och några få bland ryttarna hade nog goda
hästar att kunna följa exemplet. Konungen märkte det ej.
Der framme står vår farligaste fiende, sade han och
pekade på Piccolominis regemente. En österrikisk korporal
säg att svenskarna vördnadsfullt gåfvo den framridande
rum. Han fattade derföre en musketerare i armen,
pekade på konungen och sade: Den der måtte vara en
förnäm herre. Skjut på honom! Soldaten lade an och
kulan krossade konungens venstra arm, så att blodet
strömmade och benpipan syntes utom kläderna. Konungen
blöder, ropade svenskarna. Det är ingenting, mina barn,
raskt framåt! svarade Gustaf Adolf och sökte genom en
glad uppsyn lugna deras oro. Men snart öfverväldigad
af smärta och blodförlust, lutade han sig till hertigen af
Lauenburg, och begärde på fransyska att denne måtte
föra honom obemärkt utur striden. De veko åt sidan för
att för smålänningarna dölja återtåget. Men knappt hade
de hunnit några steg, förr än Götz’ kurassierregemente
störtade efter dem, och främst bland alla dess
öfverste-löjtnant Morits v. Falkenberg, hvilken, igenkännande ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
