Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
es
rediga afskrifter togos, och som några tro, ånyo
undertecknades, hvarefter ett exemplar sändes till
Altringer i Bajern, ett till Schafgotsch i Schlesien, och ett
behölls qvar. Wallenstein skref till kejsaren i samma
dagar, men nämnde ingenting om denna vigliga
tilldragelse. Deremot samma dag, eller enligt andra
källor , 10 dagar före krigsbefälets försla beskickning
skref Kinsky till Franska sändebudet, »att
Wallen-ustein nu ändtligen vore färdig att afsluta det förut
»omnämnda förbundet med Frankrike.»
Fyratiotvå generaler eller öfverstar hade
undertecknat skriften ai d. 2 Jan. 1634; men alla voro
dock icke Wallenstein uppriktigt tillgifna. Det var i
allmänhet en stor skillnad mellan den här, som han
första gången 1625, och den han ancra gången eller
1632 uppsatte. Den första bestod af äfventyrare från
hela Tyskland; ofta protestanter, personer utan
förbindelse till kejsaren. Är 1632 hade medtäflaren,
Gustaf Adolf, dragit till silt läger de ileste af dessa
protestantiska krigare; och Wallensteins kompanier
be-stodo derföre till största delen af katoliker och af
infödda Österrikare, hvilka från barndomen voro vana att
betrakta kejsaren som deras ärfda och lagliga öfverhet
och Österrike som sitt fädernesland. Redan af detta
skäl var den sednare hären Wallenstein mindre
uteslutande tillgifven än den förra. Dertill kom, att
Wallenstein icke med någia synnerliga bragder
uppfriskat sitt anseende som fältherre. Vid Lützen hade
han blifvit slagen af en hufvudlös här; och hela
sommaren 1633 hade, oaktadt Wallensteins stora
öfver-ISgsenhet, förflutit utan något hufvudsakligt, mer än
träffningen vid Steinau, hvilken egentligen var blott
en öfverraskning. Den med hans sjukdom tilltagande
bitterheten började slutligen ådraga honom soldaternas
icke blott fruktan, utan ock hat. Verkan af dessa
’ändrade förhållanden fick han snart erfara.
Redan dagen efter gästabudet begärde och erhöll
Piccolomini tillstånd att resa till Prag. Från denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
