Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyade härjningar alldeles uttömdt, gick derföre Baner d.
14 Mars åt Meissen. Piccolomini följde efter; täta
skär-mytslingar föreföllo. Königsmarck segrade vid Leipzig,
Slange i Erzbergen; men Wittenberg blef slagen vid
Plauen. Svenska styrkan ensam var dock alltför svag;
Richelieu tillät derföre, att lörra Weimarska hären,
nu stående under Longueville och Guebriant, skulle
förenas med Banér; likaså landgrefvinnan af Hessen
för hennes troppar, ehuru sjelfva anföraren, general
Melander, ifrigt arbetade emot; han ansågs vara
mutad af kejsaren. Efter några underhandlingar gick
äfven hertig Georg af Liineburg öfver på Svenska sidan
och skickade till Banér rina troppar under anförande
af Klizing, hvilken var hemligt besoldad af Sverge.
Således samlades uti Erfurt en här, af 36,000 man,
den största protestantiska, som man på länge uti
Tyskland sett; men den bestod af fyra serskilda delar,
Svenskar, Weimarianer, Luneburgare och Hessare,
hvar under eget oberoende befäl. De tågade mot
Piccolomini , som redan förut ined 40,000 man lägrat
sig vid Saalfeld. De förenade kommo den 8 Maj dit
och slogo läger straxt bredvid; båda härarna
befästa-de sig; ingendera vågade angripa den andre, och
sålunda började ett svältkrig, som inom kort förde nöd,
hunger och sjukdomar in uti båda lägren.
Piccolomini trodde sig engång kunna med fördel anfalla Banér,
men en gammal furst Stadion, af kejsaren med stor
myndighet skickad till lägret, fruktade Svenskarnas
segervana och ville ej tillåta, att kejsarens hela styrka
vågades i några timmars strid. A andra sidan ville
både Longueville, Melander och Klitzing anfalla
Pic-colominis läger, men Banér ansåg det farligt; han
trodde sig kunna med hunger tillfoga fienden större
skada. Också var nöden hos Piccolomini så svår, att
ett stycke bröd, stort som en knytnäfve, kostade en
dukat. Men det var hos Banér sjelf föga bättre, och
dessutom hotade oordning att insmyga sig; soldaterna
ville ej lyda befälet, befälet icke öfyerbefälet, och öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
