- Project Runeberg -  En svenska i Amerika. Erfarenhet och hugkomst ifrån sex år i de Förenta staterna af -m-n- /
4

(1860) [MARC] Author: Lovisa Mathilda Nettelbladt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Wår-Fru-kyrkan. Huru gripes man ej vid inträdet i den
af helig vördnad för konsten och konstens konung
Thorvaldsen! Man känner skaparens storhet djupast
vid tanken på allt det snille och den förmåga Han
nedlaggt i en sådan menniskosjäl. — Nicanders så
skönt besjungna Kyrkogård, ”Hvilken paradisisk stad
af grifter” &c. fick jag dock ej se — tiden var för
kort. Efter vår korta utflygt återvände vi ej till
fartyget utan en viss vämjelse och fruktan. Tiden
på land hade varit oss så behaglig. God vind blåste
dock andra morgonen och vi framdansade 6 mil i
timman; snart kommo dock flera veckor af obehag,
sjösjuka natt och dag, vämjelse och leda vid mat
och dock hungriga och längtande efter hvad man ej
kunde få! Af ingen sjuka försvinner dock minnet så
fort, som efter sjösjuka.

Den sednare månaden på hafvet försonade oss
helt och hållet med det; nästan hela färden öfver
Atlanten, var för oss som en ständig fest; friska och
förhoppningsfulla helsade vi åter lifvet! Ständigt sittande
på däck, sydde vi t. o. m. de finaste broderier, ehuru
vi stundom voro ”fastsurrade” för att ej ramla emot
hvarandra eller sönderslitas. En veritabel stormdag
öfverträffade dock allt annat i hemsk skönhet. Skeppet
gjorde ej hvad man kallar hafveri, ehuru en liten
bit af stormasten gick af. De fradgande vågorna
gingo så höga; ett förfärligt, rätt söderländskt regn
och en åska, otänkbar i Norden, fullbordade det
hela. Jag stod i kajutsdörren betagen, häpen, men
fullkomligt orädd. Det ligger under stormen något
i sjelfva luften, som stämmer sinnet så friskt och
modigt; sjömännen få då nytt lif; då känna de
sig först i sitt rätta element och sjunga sina gladaste
visor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:25:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sviam/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free