Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Industriens historiska utveckling, förutsättningar och organisation - Ur den svenska industriens äldre historia. Av d:r Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— UR INDUSTRIENS ÄLDRE HISTORIA —
Naturligtvis ledo järnmanufakturerna liksom alla näringsgrenar av
det stora nordiska kriget, men å andra sidan förde detta med sig ökade
beställningar av vapen och krigsmateriel. Ett uppsving inom järn- och
metallförädlingen anknyter sig också till Kristofer Polhems
verksamhet under den senare karolinska tiden och frihetstiden. Från
sina långvariga utländska studieresor kom han hem, fylld med idéer och
planer på att skapa en svensk storindustri. Han började med att vid
Stjärnsund i Dalarna anlägga ett bruk för tillverkning av järn-,
tenn-och mässingsvaror. T. o. m. en så erfaren och kritisk reseskildrare
som fransmannen De la Motraye kände sig imponerad av vad han här
såg: "Blott fyra personer behövdes", skriver han, "för att sätta i gång
maskinerna, vilka sedan smidde, formade och polerade olika slags
bleckkärl. Fabrikationen försiggick lika snabbt och bra, som om trettio
personer arbetat med sina händer." Tack vare de kraftbesparande
maskinerna kunde varorna också tillverkas billigare än för hand.
Den snillrike man, som sålunda i en det fredliga arbetets guldålder i
vårt land gick fram som den store väckaren och reformatorn för såväl
bergsbruk som järn- och metallindustri, samlade på ålderdomens dagar
vid fem och åttio år sina sista krafter i ett maningsrop till sina
landsmän att själva förädla de råämnen, Gud givit dem, framför allt sitt järn,
"den allra nödvändigaste och nyttigaste av alla metaller". De borde
därvid begagna kraften i Sveriges vattenfall i stället för att låta
utlänningen draga vinsten av råvarornas förädling. "Det gör mig hjärteligen
ont", skrev han, "att de, som nu leva, skola ännu så försumligen umgås
med vårt lands ädla gåvor, att de själva föga och efterkommande alis
ingen förmån kunna hämta därav. Må icke var och cn redlig svensk,
som älskar sitt land och vet, vad för härliga skatter däruti finnas,
av-hjärtat önska, att de ej så illa måtte användas? Vi hava rätt nu ej mera
övrigt för ali vår svett att lämna efter oss till våra barn än utödda
gruvor och nedhuggna skogar. Ho är då, som icke ser, varav vår myckna
brist och allmänna fattigdom kommer? Låtom oss icke skryta med det
som lyser en liten tid, utan tänkom på det, som kan lända landet till
förkovring i längden!"
Så återkommer den gamle mannen på gravens brädd än en gång till
vad som alltid varmast låg honom om hjärtat i hans krafts dagar, på
den tid, då den konung, vars djupa beundran han väckte, yttrade om
honom: "En sådan man födes intet i sekler. Hade ban varit en
främmande, så hade man upphöjt honom i tredje himmelen, men efter han
är svensk, aktas han intet stor med ali sin vetenskap."
— 22 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
