Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Industriens historiska utveckling, förutsättningar och organisation - Ur den svenska industriens äldre historia. Av d:r Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— UR INDUSTRIENS ÄLDRE HISTORIA —
riksståndens beslut år 1738 "att efter viss tids förlopp ej bära annan
klädedräkt än sådana varor, som inom rikets gränser beredde och
tillverkade äro". — "Svensk man bör bära svenskt hjärta och svenska
kläder", sades det.
Höga vederbörandes frikostiga uppmuntran åt industrien genom lån
och premier samt vittomfattande skyddsåtgärder åt den inhemska
tillverkningen genom skyddstullar och förbud mot införsel av utländska
varor väckte till liv en förut oanad företagsamhet hos vårt folk. På 1752
års riksdag kunde det maktägande Hattpartiet också belåtet konstatera,
att dess lösenord "Svensker man uti svensk dräkt" nu var vordet
verklighet. Ett årtionde därefter hade vävnadsfabrikerna förkovrat sig så, att
de ej blott fyllde landets eget behov av kläde utan också producerade
betydande kvantiteter för export. Vid denna tid sysselsatte de svenska
fabrikerna över 18 000 arbetare, av vilka mer än 14 000 tillhörde
väv-nadsindustrien.
En ständig källa till bekymmer för vederbörande var emellertid
svårigheten att skaffa tillräckligt med garn för att mata väverierna. Man
införskrev spinnerskor från utlandet, man inrättade en spinnskola i
Stockholm för utbildning av skickliga spinnerskor, vilka sedan i sin
tur skulle "planteras" i olika städer och lära ut konsten till
befolkningen i kringliggande trakter, man ålade Stockholms krögerskor att
vid risk av krogrättigheternas förlust leverera en viss kvantitet garn till
fabrikerna. Påbudet utsträcktes även till stadens månglerskor, vid
straff att de eljest, "evarest de på torg, gator eller gränder befunnes,
skulle strax av stadsens uppsyningsmän och vakt varda upptagne samt
till arbete på rasp- och spinnhuset avförde".
Den store väckelsepredikanten under denna tid var Jonas
Alströmer, den fattige Alingsåspojken, som redan vid unga år
arbetade sig upp, så att han kunde öppna egen affär i London, och snart
blev en förmögen man. Där, i främmande land, gjorde han samma
slags nedslående erfarenheter som före honom Kristofer Polhem. Det
smärtade honom — skrev han själv — att se "sitt kära
fäderneslands barn skicka sina penningar till ett främmande land för varor,
som de lika väl kunde tillverka hemma". Under vidsträckta studieresor
i de stora fabriksländerna kom han på det klara med, att det icke
hjälpte ett folk, om det hade aldrig så stora naturrikedomar, så framt
ej detta folk förstod att självt utnyttja dem. Se på Spanien och
Portugal, säger han, som äga de största silver- och guldgruvor i världen!
— 30 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
