Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Industriens historiska utveckling, förutsättningar och organisation - Sveriges naturtillgångar i industriens tjänst. Av professor Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— SVERIGES NATURTILLGÅNGAR -
Redan under tidigare medeltiden förstod man, att värdefulla
metalltillgångar här voro förborgade, lätt iakttagna som malmerna voro i den
ofta fritt i dagen liggande berggrunden. Från 1200-talets slut utvecklades
i dessa trakter ett verkligt bergsbruk, snart nog med för tiden industriell
form. Hanteringen växte och växte, och i Bergslagen kan man
med fog säga att den svenska industriens vagga stått. Malmerna ha
givit järn, koppar, silver, bly, zink och andra metaller. Dessa ha sålts
som råvara, men även i stor omfattning bearbetats till mer eller mindre
högförädlade produkter. Härvid har en svensk metallindustri uppstått,
samtidigt med att genom tiderna en arbetarstam fostrats, vars tillvaro
blev av utomordentlig beydelse när en ny tid bröt in och bergsbruk
och metallindustri vuxo ut till modern storindustri.
Avskilda från det stora sammanhängande leptitområdet i Bergslagen
ligga flera mindre områden, främst i nordöstra Uppland det berömda
Dannemorafältet innehållande en av världens kvalitativt förnämligaste
järnmalmer, vidare Ämmebergsfältet med en värdefull zinkmalm,
Kan-tcrpsfältet och i yttre delarna av Stockholms skärgård den lilla
malmstocken på Utö, för länge sedan till väsentlig del utbruten.
Inom det egentliga Bergslagen har under tidernas lopp bearbetats icke
mindre än ett sextiotal järngruvfält. Av ålder kända och i
järnhanteringens historia berömda namn på sådana fält äro Persberg,
Dalkarlsberg, Stripa, Stråssa, Grängesberg — i senare tid det varur brytningen
varit störst —, Riddarhyttan samt Norberg.
Med stöd av bevarade handlingar har det varit möjligt med rätt stor
säkerhet beräkna huru mycket järnmalm, som i södra och mellersta
Sverige — huvudsakligen i Bergslagen — brutits från år 1300 till och
med 1924. I allt utgör det under sex och ett kvarts sekel uttagna
ungefär 126 milj. ton.1 Ställas mot denna siffra de värden, vilka senare
årtiondens undersökningar givit angående i dessa delar av landet ännu
befintliga malmförråd, rörande sig kring minst 250 milj. ton, så finner
man, att ännu stora förråd här återstå. Den årliga
järnmalmsbrytningen har dock här vuxit från ej fullt 14 000 ton under 1300-talet
och knappa 300 000 ton under 1600-talets början till 2 650 000 ton under
dess toppunkt 1918. De sista åren ha givit ungefär 1 600 000 ton, varav
den övervägande delen kommer på Grängesbergsfältet.
1 En utförlig redogörelse för de mellansvenska järnmalmstillgångarna finnes i F. R.
Tegengrens arbete, Järnmalmstillgångarna i mellersta och södra Sverige. Sveriges
geol. undersökn. publ. Ser. Ca. n:o 8, Stockholm 1912.
— 61 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
