Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - Läder-, skinn- och hårindustri - Garveriindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄDER-, SKINN- OCH HÅRINDUSTRI
svenska skoindustriens behov av ett lätt och smidigt ovanläder
tillgodoses mer och mer genom inhemsk vara. Numera förekommer
i huvudsak import endast av vissa specialkvaliteter ovanläder, såsom
chevreaux, lackläder, reptilskinn m. m., vilka ej tillverkas inom
landet. Den utjämning, som skett i stads- och lantbefolkningens
och de olika folkskiktens beklädnadsstandard, har gjort, att de
grövre, vegetabiliskt garvade ovanlädersslagen, såsom smorläder och
vaxläder, undanträngts av lättare och smidigare kvaliteter,
nämligen med kromsalter beredda produkter av kalvskinn samt
kvig-och hästhudar (»mineralgarvat» läder).
Genom garvning med krom- eller aluminiumsalter beredas även
av får- och getskinn beklädnads- och handskskinn
samt många tekniska läderslag. Vid s. k. glacégarvning
— en art av vitgarvning — nyttjas vetemjöl och äggula.
Sämsk-garvningen av bl. a. tvättäkta handskskinn tar i anspråk viltskinn
av olika slag, såsom ren-, älg-, hjort- och rådjursskinn; garvmedlet
utgöres härvid av oxiderbara fisktransorter.
Sedan krigsåren, då importen av utländskt läder till stor del var
stängd, har inom landet i större utsträckning upptagits
tillverkning av möbel-, reseffekt-, bokbinderi- och automobilläder samt
av de många olika läderslag, som nu ingå i den moderna
frilufts-och sportmänniskans utrustning, såsom läder för cykelsadlar,
motorhuvor, fotbollar, skidbindningar, skärp och väskor. Över huvud
har den svenska läderindustriens utveckling efter kriget utmärkts
av en mångsidigare produktion än förut, vilken möjliggjort ett
tillgodoseende i större utsträckning av den svenska marknadens
behov av kvalitetsalster av skiftande slag samt även givit upphov
till en viss export.
Den svenska läderindustriens råvarubehov täckes till stor del
genom import, beroende på dels det svenska hudmaterialets
olämplighet för framställning av vissa läderslag som t. ex. grövre
bottenläder för reparationsändamål, dels bristande tillgång som t. ex.
beträffande fårskinn. De viktigaste inköpsländerna för hudar äro
Argentina och Uruguay, från vilka båda länder år 1933
levererades c:a 50 % av den sammanlagda hudimporten. Av
fårskinnsim-porten kom 1933 c:a hälften från Norge. Enär de svenska
nöthudarna och kalvskinnen ej kunna helt utnyttjas av den inhemska
380 läderindustrien, exporteras varje år en betydande kvantitet härav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
