Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
försök söka besvara. Yid hvarje fabrik har väl ock utarbetats en mera
eller mindre ändamålsenlig arbetsmetod, hvilken dock, särskildt hvad
utbytet beträffar, efter hvad jag tror mig veta, stundom kan lemna
åtskilligt att önska.
Lika talrika som föreskrifterna äro rörande sättet för kokningens
utförande, lika talrika äro också konstruktionerna på de apparater, som
skola användas vid kokningen. Man saknar här knapt någon tänkbar
konstruktion på en kokpanna. Det finnes långa eller korta, stående
eller liggande, fasta eller roterande sådana, och upphettningen sker
med direkt eld, med direkt eller indirekt ånga. I detta hänseende är
det emellertid lättare att a priori träffa det under vanliga förhållanden
lämpligaste och mest praktiska. I praktiken har man väl temligen
allmänt, åtminstone der man haft tillfälle att efter önskan inrätta sig på
bästa sätt, bestämt sig för ganska smala och höga, stående pannor,
försedda med ifyllningsöppning upptill för den sönderskurna veden och
uttömningsventil nedtill för den färdigkokta massan, samt för öfrigt
afsedda att upphettas genom inledning af direkt ånga.
Af alla nyare föreslagna metoder för framställning af natroncellulosa
är det egentligen endast en, som har ett mera originellt tycke, och
som väsentligen skiljer sig från Burgess’ och Watts, nämligen Ungerers.
Yid denna metod har den s. k. motströmningsprincipen kommit till
fullständig användning. Kokningen sker nämligen samtidigt i flera
jemte hvarandra uppstälda pannor, anordnade ungefär så som diffusörerna
i ett diffusionsbatteri vid en betsockerfabrik. I pannorna befinner sig
i ett gifvet ögonblick trä i olika öfvergångsstadier till färdig massa.
Kokningen ledes så, att de råa träskifvorna först behandlas med ånga,
som tages från den panna, hvilken innehåller färdigkokad massa, derpå
med lut, som förut varit flera gånger använd och derför verkar ganska
mildt. Utan att byta om plats undergår träet successivt behandling
med allt starkare lut, d. v. s. sådan, som förut varit använd till allt
färre kok, och till sist kokas massan färdig med nyberedd hvitlut.
Samma qvantum lut användes till utkokning af så att säga allt »råare»
massa, ända tills luten blifvit så rik pä lösta organiska ämnen, att den
måste regenereras. Detta sätt att gå tillväga synes vara i allo rationelt,
isynnerhet om, såsom det uppgifves, de inkrusterande beståndsdelarna i
veden förhålla sig olika gent emot natronlut, så att vissa af dem äro
lösliga i rent vatten eller svag lut af 100° och derunder, andra deremot
först vid 120—130° ^och i starkare lut, andra slutligen först vid ännu
högre temperatur. Det oaktadt har Ungerers metod mig veterligt ej
vunnit något insteg, åtminstone ej i norden, hvilket väl ganska säkert
torde få tillskrifvas den dyrbara och komplicerade anläggningen och
den besvärliga skötseln, nackdelar, hvilka nog ej uppvägas af
motsvarande fördelar beträffande utbytet eller beskaffenheten af den färdiga
produkten.
En omständighet, som gjort, att det hittills varit mycket svårt för
att säga omöjligt, att med någon säkerhet bedöma värdet hos de många
förslagen att koka veden, har varit vår i mångt och mycket
ofullständiga kännedom rörande inverkan af lut af olika temperatur och
koncentration på såväl sjelfva cellulosan som på de inkrusterande ämnena
i veden, under sådana omständigheter, som kunna komma ifråga i prak™
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
