Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
I Brasilien, specielt i provinsen Para, förfar man vid denna
intorkning på följande sätt: Af lera eller dyl. äfvensom stundom af trä
formas en liten modell i form af ett päron, en flaska ete, hvilken fästes
i ena ändan af en käpp. Denna modell neddoppas i den
kautschukförande växtsaften och hålles sedan öfver en öppen, af ved uppgjord
eld, hvari inkastas ett slags inhemska nötter kallade »inaja». Röken af
dessa skall hafva en specifik förmåga att koagulera kautschuken i
växtsaften och intorka densamma. Detta tillvägagående upprepas flere
gånger, tills kautschuklagret blifvit tjockt nog, då alltsammans lösgöres från
käppen och nedlägges i vatten. Härvid utslammas leran småningom,
och det återstår endast kautschukomhöljet, som likväl bibehåller den
ursprungliga modellens form.
På andra ställen, der man ej har tillgång till de nämda nötterna,
tillgodogör man sig kautschuken ofta genom att koagulera densamma i
växtsaften genom tillfogande af saltvatten, svafvel- och saltsyra,
lösningar af alun, natriumbisulfit etc. etc. Der transporterna för mycket
försvåra användandet af dylika kemikalier låta infödingarne, ehuru detta
ej ger så god vara, saften helt enkelt stå i solen längre tid och
koagulera och intorkas af sig sjelf, hvarpå den erhållna kautschuken
sammanpressas i block, plattor etc. etc.
Tillgodogörandet af kautschuk, hvars betydelse dagligen ökas, blir
en mer och mer betydande handtering, och ej nog med att man börjar,
der så möjligt är, sköta densamma mera rationelt, såsom genom att på
lagstiftningens väg förbjuda trädens ödeläggande, utan man anlägger
äfven flerstädes, såsom i Brasilien, Columbia, Centralamerika ete,
ny-planteringar, hvilka synas gifva goda resultat och uppmuntra till
fortsättning.
Ren kautschuk är hvit, i tunna lager transparent och som bekant
särskildt framstående genom sin tänjbarhet. Dess egentliga vigt är
mindre än vattnets; ungefär = 0,930. Till sin kemiska natur är
kautschuk enligt Faradays, Berzelius* och Payens undersökningar ett
kolväte (eller kanske rättare tvenne isomera), som vanligen plägar gifvas
formeln n . C10H16. Några kemister såsom Uré hafva äfven velat deri
påvisa en mindre halt syre, hvilket dock synes hafva berott på en
delvis försiggången omvandling af det material, de analyserat. I fysikaliskt
hänseende består kautschuken af tvänne delar: en slemmig och en
tradig, hvilka dock båda ega samma kemiska sammansättning.
I luften brinner den med lysande låga och qvarlemnar en
obetydlig rest. Den är dålig ledare för värme och elektricitet och elektriceras
lätt genom gnidning. Vid vanlig temperatur (15 à 20°) är den mjuk,
smidig och böjlig samt sammansvetsas lätt, tack vare den klibbiga
substansen, med sig sjelf. Yid afkylning till 0° blir den hård och stel
som trä, och för att återvinna sin mjukhet måste den antingen hållas
längre tid vid vanlig temperatur eller ock upphettas högre, till 40° C,
då mjukheten med ens återkommer. Det" samma kan äfven
åstadkommas genom mekanisk bearbetning. Utsatt för högre temperatur
blir kautschuken allt mjukare och smidigare, tills vid 150° C. hela
massan antagit en slemmig konsistens. Om man ej upphettar högre,
återtager den vid afsvalning sina förra egenskaper, men om
tempera-ren ytterligare stegras, smälter den (vid 220° C.) och antager vätske-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
