Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
ningar, så vida icke förfalskning med icke saponifierbara ämnen
föreligger.
Bland de kemiska förfaringssätten intaga haloidadditionsmetoderna
utan tvifvel förnämsta rummet. De grunda sig på de omättade syrornas
äfvensom deras glyceriders egenskap att upptaga klor, brom och jod
till full mättning. Redan år 1857 försökte Cailletet bestämma
brom-mängden, som de olika fettarterna förmådde upptaga. Hans arbete
fortsattes af engelsmännen Allen, Mills och Akitt, utan att leda till
nöjaktigt resultat. I Journal de Pharmacie et de Chimie för år 1887
förekommer dock en uppsats af Albert Levallois, som visar, att man med
bromvatten rätt och slätt kan komma ganska långt i nämda afseende.
Han går tillväga på följande sätt: i en graderad cylinder uppväges 5 gm
olja och 10 gm 20 %-ig alkoholisk kalihydratlösning. Efter i vattenbad
fulländad försåpning tillsättes så mycket sprit, att det hela får en volum
af 50 cm3. 5 cm3 häraf sönderdelas med klorvätesyra och försättes med
så mycket koncentreradt bromvatten, att en gul anstrykning uppkommer.
Korrektionen för bromöfverskottet har han fastställt till 0,i cm3.
Bromlösningens halt bestämmes med As2 03. Levallois siffror
(broni-tal) äro i medföljande tabell omräknade på jod, och om vi jemföra dem
med andras jodtal, äro de ganska väl öfverensstämmande. Fruktan för
att brom härvid äfven skulle kunna verka substituerande synes sålunda
vara ogrundad.
År 1883 lät Hubl i Dinglers polytechnische journal publicera sin
väl utarbetade och numera mångbepröfvade klorjodadditionsmetod. Det
tal, som angifver, huru. många procent jod oljan (fettet) förmår upptaga,
eller med andra ord det antal delar jod, som till 100 delar olja (fett)
kunna adderas, benämde han jodtal. För detsammas bestämmande
beredes en jodlösning på det sätt, att 25 gm jod och 30 gm
qvicksilfver-klorid lösas hvar för sig i 500 cm3 finkelfri, koncentrerad sprit och
sammanblandas. Qvicksilfverkloriden tillsättes, emedan jod enbart
adderas ganska långsamt och oregelmässigt. Nämda lösning bör stå i
minst 12 timmar, innan den användes, emedan dess styrka strax efter
beredningen hastigt aftager; och då den fria jodmängden alltjemt så
småningom förminskas, i det att J och Hg Cl2 omsätta sig, kan vanligen
samma lösning icke användas längre än 4 å 6 månader, hvarefter det
nödiga jodöfverskottet i tillräckligt koncentrerad form icke mera kan
åstadkommas.
Derefter uppväges i en kolf eller flaska med glaspropp (af cirka
200 cm3 rymd) ytterst noga af torkande olja 0,i5—0,30 gm, af icke
torkande 0,3o—0,5o gm. Omkring 10 cm3 kloroform tillsättes och 20 cm3
af jodlösningen får tillflyta. Blandningen får stå i 2 timmar, hvarefter
reaktionen är fulländad. Skulle under tiden grumling inträda tillsättes
litet mera kloroform; och i händelse vätskan skulle så mycket affärgas,
att den icke vidare besitter en nära mörkbrun färg, tillfogas en viss,
passande mängd jodlösning.
Jodöfverskottet bör vara så stort, att det åtminstone motsvarar
5 cm3 Vi o normal hyposulfitlösning. Efter den föreskrifna tiden tillsättes
15 cm3 10 %-% jodkaliumlösning, 150 cm3 vatten, något 1 °/0-igt
stärkelseklister och ’/10 normal natriumhyposulfitlösning, till dess affärgning
inträder. Jodlösningens titer fastställes omedelbart före eller efter profvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
