Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Äfven har man olägenheten att den vid låg temperatur erhållna gasen
är kolsyrehaltig, 1/3 volym kolsyra mot 2/3 volym vätgas. Denna
kolsyra, såsom ej egande något kalorimetriskt värde, måste före gasens
användning för belysning etc. elimineras. Föreslagits har att skilja de
båda gaserna från hvarandra på grund af den stora skilnaden i deras
egentliga vigter förmedels användande af diffusion. I stort torde det
dock möta ansenliga svårigheter att fullkomligt eliminera kolsyran utan
att äfven lida betydliga vätgasförluster. För att afskilja någon större
del af kolsyran torde likväl diffusionsförfarandet kunna komma till
användning.
Ett sätt är att försöka absorbera kolsyran i t. ex. ett kolsyradt
alkali. Härvid skulle bildas bikarbonat, och vätgasen skulle ren bortgå
från absorbtionskärlet, hvarefter sedermera bikarbonatet skulle återföras
till monokarbonat (som ånyo skulle användas) genom uppvärmning eller
vacuum eller båda i förening (jfr Svenska patentet 2992). Kolsyran
borde härvid erhållas i rent tillstånd och kunna industrielt tillgodogöras.
Äfven kunde man tänka sig kolsyrans eliminering i samband med en
ammoniaksodafabrik, då den för karbonatbildningen nödiga kolsyran
erhölles från kolsyre-vätgasblandningen. Åtskilliga försök hafva utförts
af förf. delvis tillsammans med ingeniör E. Sederholm och hr C. Ch
An eker i syfte att närmare studera den praktiska möjligheten af
kolsyras absorbtion i kolsyrade alkalier samt återvinnande ur de sura
salterna, och då dessa försök ju äro af ganska stort allmänt intresse må
hufvudresultaten af desamma här meddelas, isynnerhet som närmare
uppgifter, huru mycket olika tryck och temperaturer härvid inverka,
föreligga mycket sparsamt i litteraturen.
Vid försök att leda kolsyra genom alkalikarbonatlösningar vid
vanligt tryck visade det sig, att karbonatlösningen endast långsamt
absorberade kolsyran och ej utan svårighet öfver cirka 2/3 a 3/4 af den mängd,
som teoretiskt skulle kunna absorberas. En sodalösning af den styrka,
att det bildade bikarbonatet nätt och jemt skulle kunna hålla sig i
lösning (6 g Na2 C03 pr 100 cm3 H2 O), upptog sålunda under två timmars
tid, hvarunder en kolsyreström oafbrutet" fick passera den i ett Ekmans
kulrör befintliga lösningen, ej mera än 77,6 proc. af den kolsyra, som
erfordrades för att öfverföra sodan till bikarbonat. En pottasklösning
(14,28 g K2 C03 pr 100 cm3) gaf under samma förhållanden en
verkningsgrad af 57 proc. Tid försök att genom vacuum utdrifva kolsyra ur
mättade bikarbonatlösningar erhöllos följande resultat. En mättad
na-triumbikarbonatlösning afgaf under 1 timma, hvarunder lösningen
omrördes, vid ett vacuum af 600 a 630 mm. endast 19,6 proc, och en
kaliumbikarbonatlösning endast 13,7 proc. af den utöfver som
monokarbonat bundna kolsyran. Under 1 timmas tid, samma vacuum och
50° C. temperatur afgaf den sistnämnda lösningen 22,8 proc. Dä
sålunda t. ex. sodalösningen endast absorberade 77,6 proc. af den kolsyra,
som kunde bindas utöfver monokarbonat, och i så pass högt vacuum
och så lång tid en mättad bikarbonatlösning endast afgaf 19,6 proc. af
bikarbonatkolsyran, så inses, att stora utsigter ej kunde förefinnas att
med alkalikarbonatlösningar under de relaterade förhållandena absorbera
kolsyra ur gasblandningar och sedan med vacuum utdrifva kolsyran
under lösningens samtidiga regenerering. Med användande af värme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
