Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Dessa bränder bearbetas i kopparextraktionsverken på följande sätt:
Bränderna krossas mellan valsar och siktas till ett groft pulver. Tid
krossningen tillsättes koksalt, i olika mängd allt efter brändernas
beskaffenhet, för Rio-Tinto-bränder 10 — 12 proc, och massan underkastas
s. k. klorerande rostning vanligtvis i muflelugnar vid mörk rödvärme,
under lufttillträde, hvarvid saltsyra, som kondenseras i torn, och klor
frigöras, samtidigt med att svafveljernet i kisen af klor och luft oxideras
till jernoxidulsulfat och jernklorur, svafvelkopparn till kopparsulfat och
kopparklorid, hvarförutom också något kopparoxid bildas, under det att
koksaltet till större delen öfvergår till natriumsulfat och den ringa
mängden silfver till klorsilfver.
De ugnar, som vid den klorerande rostningen användas, utgöras,
som sagdt, vanligen af muffelugnar, mest s. k. »Rio-Tinto-ugnar», en
långsträckt muffel, framför hvars ena ända eldningen sker.
Förbränningsgaserna stryka först öfver, sedan under muffeln. I den andra
ändan af muffeln finnes aflopp för rostningsgaserna och på långsidorna
arbetsöppningar. I hvarje sådan ugn kan pr dygn rostas 12—15 tons
bränder. Sådana ugnar användas på kontinenten och i England.
Flamugnar förekomma också, såsom vid Öker (Harz). I Falun
användes också delvis flamugnar enligt Munktells system med eldning i
begge ändar af ugnen, i flere små eldstäder. Tid flamugnar
tillvaratages icke saltsyran, utan läkningen sker sedan med svafvelsyra. I
Helsingborg, vid Åtvidaberg och äfven delvis i Falun användas
muffelugnar enligt Gröndahls system, bestående af 4 stycken mufflar öfver
hvarandra med eldningen underst och förbränningsprodukterna strykande
under den nedersta och förbi den andra muffeln, men rundt om de
begge öfversta.
Då rostningen är fullbordad, d. v. s. sulfiderna i bränderna
oxiderade, utrakas massan, som helst får svalna »i hög», då »kloreringen» der
i någon mån fortsättes, bringas sedan i träsumpar, försedda med silbotten,
och lakas med den saltsyra som bildats vid rostningen (vanligen 5° B.,
ibland ända till 12° B. stark) jemte »svaglut», d. v. s. tvättvätska från
en föregående läkning samt sist med rent vatten. Vanligen är
kon-densationssyran, den s. k. »tornsyran», otillräcklig, hvarför man, t. ex.
i Hamburg och Duisburg, försätter denna med 10 kg svafvelsyra af 60°
B. för hvarje ton bränder, eller också med en eqv. mängd saltsyra. Der
saltsyran icke tillvaratages användes uteslutande svafvelsyra till
läkningen. De första afrinningarne, »starkluten», innehålla den mesta
kopparn och största delen af silfret, som i form af klorsilfver håller sig löst
af kloriderna i lösningen. Starkluten tages för sig. Efterföljande
tvättningar med vatten och syra utlösa ytterligare något koppar. Denna
s. k. »svaglut» användes sedan tillsammans med syran som
läknings-vätska för nytt rostgods. I »starkluten» bestämmes silfverhalten genom
fällning af en viss mindre mängd deraf, t. ex. en half liter, med
jodkalium i öfverskott och fällningens »afdrifning» med bly på benkapell
samt vägning af silfverkulan. Häraf beräknas den mängd jodid, som
skall tillsättas starkluten för att jemt utfälla silfret, och tillsättningen
deraf sker sedan i ett särskildt kärl. För att underlätta
jodsilfverfäll-ningens afsättande öfvervattnas vätskeytan med. svag blyacetatlösning,
då det bildade blysulfatet drager jodsilfret med sig till bottnen. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
