Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
amoniak erhållas svarta fällningar, som utgöras af
merkuriamonium-föreningar med qvicksilfver (J. pr. Ch. XXXIX, 201).
Bor. Borjodid BJ3 se Moissan (C. R., CXII, 717). Genom
upphettning af B Br3 med HJ bildas BBr2J; BBrJ2 och B J3, Besson
(C. R. CXII, 1001). Borfosforjodid, BPJ2; borjodid inverkar häftigt
på fosfor löst i kolsvafla och ger ett mörkrödt pulver, som smälter vid
190° till 200°, förflyktigas vid 170° till 200°, och ger genom sublimation
röda kristaller. Genom reduktion af denna fosforjodur i vätgas erhålles
PBJ i guldgula kristaller. Genom fortsatt upphettning i vätgas erhålles
B5P3. Moissan (C. R. CXIII, 624). Borfosfor, PB, erhålles, om
upphettningen sker under 500°, och är ett lätt, kastanjebrunt pulver, som
ej förflyktigas, tänder sig vid 200° och brinner med stor liflighet.
Moissan (C/ R. CXIII 726).
Svafvelbor. Sabatier (C. R. CXII, 862) har undersökt svafvelbors
bildningsvärme, som befunnits vara 82,6 Kl. Densamme har (1. c.)
undersökt borhaltig vätgas, som bildas af bormagnesium och saltsyra.
Borfosfat. Meyer (Ber. 1889, 2919) har efter afdunstning af
bor-syra och fosforsyra erhållit som återstod ett hvitt, olöst pulver af BP04.
Boråt ha blifvit undersökta af Le Chatelier (C. R. CXIII, 1034);
jfr Ditte (C. R. CXIY, 71).
Aluminium. Framställning af aluminium med en elektrisk ström,
se Minet (C. R, CXI, 603). Hampe (Ber. 1889, ref. 287).
Aluminiumamalgam, se Ber. 1889, ref. 539. Artificiella rubiner, se Fremy och
Vemeuil (C. R. CXI, 667). Om inverkan af aluminiumhydrat på
ferri-salter, se Schneider (Ber. 1890, 1349).
Jordmetaller af cerium- och yttriumgruppen.
Undersökningar öfver dessa jordarter hafva blifvit offentliggjorda af Krilss (Ann.
CCLXY, 1), som försökt olika fraktioneringsmetoder, af Schottländer
(Ber. 1892, 37,569), som beskrifver förut bekanta fraktioneringsmetoder,
samt af Bettendorff (Ann. CCLYI, 159, CCLXIII, 164) som erhållit
samarium med at. v. 150,09 (Cleve fann 150,02). Någon variation af
samariumbanden i olika fraktioner kunde ej förmärkas. — Thompson
(Ber. Ref. 1891 945) har undersökt didym af olika ursprung och funnit
absorbtionsbanden fullständigt identiska. Haitinger (Monatsh. f. Ch. XII,
362) har undersökt neodyms och praseodyms emissionsspektrum.
Gadolinium, den af Marignae med Ya betecknade jordarten, som
erhållit namnet gadolinjord, har blifvit undersökt af Lecoq de
Boisbaudran (C. R. CY1II, 165), som anser att Marignacs jordart
innehåller omkring 10 proc. föroreningar. (Se vidare C. R. CXI, 393).
Gadaloniums at. v. enligt Marignae 156,75; enligt Lecoq de
Boisbaudran 155,95; enligt Cleve 155 (C. R. CXI, 409). Gadoliniums
spektrum är béskrifvet af Lecoq de Boisbaudran (C. R. CXI, 472). Terbiums
at. v. är enligt Lecoq de Boisbaudran (C. R. CXI, 474) 159,48.
Kol. Krause (Ber. 1890, 2409) har förbränt diamant och af
koldioxiden framstält soda, som befans fullständigt identisk med vanlig
soda! — Luzi (Ber. 1891, 4085; 1892, 214) har visat, att naturlig
grafit från olika fyndorter förhåller sig olika vid glödgning, sedan den
förut blifvit genomfuktad med salpetersyra. En del grafiter svälla
dervid upp till mycket voluminösa bildningar, andra visa ej detta fenomen
(sk. grafititer). Densamme har framstält ett speglande, silfverglänsande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
