Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alkalisalter och kunna ställas vid sidan af substituerade
amonium-salter.
Från föreningar af formeln M (NH3)6 X3 härledas genom förlust af
en amoniakmolekyl föreningar af formeln M(NH3)5X3, men med denna
förlust af en amoniakmolekyl inträder tillika en förändring i det sätt,
hvarpå en syrerest X är bunden i föreningen; ty under det att denna
syrerest före amoniakmolekylens utträde förhåller sig som jon, har
den efteråt förlorat denna egenskap. I luteokoboltklorid Co (NH3)6 Cl3
förhålla sig alla 3 kloratomerna som joner och fällas med silfvernitrat,
men i klorpurpureokoboltklorid Co (KEL,)- Cl. Cl2, är detta ej längre
fallet: blott 2 kloratomer kunna fällas med silfvernitrat men ej den
tredje. En vigtig reaktion för de såsom joner uppträdande
kloratomerna är deras omsättning med kaliumplatinaklorid och
kaliumplatina-klorur till klorkalium och salter af plati- och platoklorvätesyra t. ex.:
2 Co (KH3)6 Cl3 + 3 K2 Pt Cl6 = 6 K Cl + (Co (NH3)6)2 (Pt C16)3.
En annan ej mindre vigtig reaktion består deri, att koncentrerad
svafvelsyra i köld af skilj er de såsom joner uppträdande kloratomerna i
form af klorvätesyra, hvilket ej eger rum med de öfriga. Föreningarne
M (NH3)5 X3 kallas purpureosalter och äro kända af 4 olika metaller
nemligen kobolt, krom, iridium och rhodium.
Hvarpå beror nu förändringen hos syreresten? Jo, enligt den
allmänna åsigten derpå, att de såsom joner uppträdande syreresterna blott
äro indirekt förmedelst amoniak bundna vid metallatomen. Denna
princip, för hvilken hela det experimentella materialet utgör ett stöd,
står dock i motsägelse till våra nuvarande åsigter om salternas
konstitution. Ty, om ett metallsalt MX3 löses i vatten, antaga vi, att en
dissociation i jonerna M och X3 eger rum, under det att ofvanstående
uppfattning leder dertill, att sådana direkt vid metallen bundna
negativa rester ej kunna dissocieras i vattenlösning. Här föreligger alltså
en motsägelse, som ej kan förklaras med nu rådande åsigter.
En annan fråga är den, huru många gånger en amoniakmolekyl
kan uteslutas ur föreningen M (NH3)6 X3.
Enligt Jörgensen och Blomstrand hafva luteosalterna formeln
/3
M^—NH3—Cl och purpureosalterna formeln:
XNH3—NH3-NH3—NH3-CI
/Cl
M^r~KH3–Cl Häraf synes, att i purpureosalterna en
XNH3—KH3—NH3-NH3—Cl.
kloratom trädt i annat bindningsförhållande till metallatomen; detta
kan tydligen upprepas ännu en gång, i hvilket fall man får föreningen
/Cl
M^-Cl som fått namn af praseosalt, och hvari
XNH3-KH3—KH3—KH3—Cl,
två kloratomer förlorat sin karakter af joner. Genom förlust af ännu
en molekyl NH3 öfvergår praseosaltet till hexamin saltet, hvilket enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
