- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / V. årg. /
38

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

C. Betraktelser öfver orsaken till de oorganiska
föreningarnes egendomliga konstitution.

1 det föregående hafva vi visat, huru en metallatom kan gruppera
omkring sig sex amoniak- eller vattenmolekyler, och det är klart, att
den vanliga valensläran ej kan besvara frågan om orsaken till det
fenomenet, att en atom af en två-atomig metall kan vid sig direkt binda sex
komplexer. Förfin söker derför angifva en annan grund. Till en början
finner han, att det består en väsentlig skilnad i afseende på
verkningssätt mellan molekyler såsom H2 O, NH3 etc. och verkligen en värdiga
radikaler såsom Cl, NO2 ete, som ingå i dessa föreningar. Tänka vi oss
metallatomen som en kula och de sex direkt med densamma förbundna
komplexerna liggande i en sfär deromkring samt de andra der utanför
befintliga resterna liggande i en annan yttre sfär, så kunna vi för här
ifrågavarande föreningar uppställa följande allmänna sats: radikalen
(MA6) (bildad af metallatomen och de sex med honom
förbundna komplexerna i den inre sfären) har en valens som
är lika med skilnaden mellan valenserna för metallatomen
och för de envärcliga radikalerna i den inre sfären, alldeles
oberoende af de i den inre sfären befintliga molekylerna.

(ui ^ \
j 51 valensen 2 och ger salter af
samman-X /

sättningen (™ ^U

Molekylerna NH3, H9 O ete. hafva en alldeles egen verkan, som
består i att förlägga angreppspunkten för metallatomens affinitetskraft
ifrån den inre sfären, der den i allmänhet gör sig gällande, till en mera
aflägsen. För att få någon slags föreställning härom, kunna vi tänka
oss metallatomen såsom en med positiv elektricitet laddad kula och
vattenmolekylerna såsom ett neutralt hölje omkring denna: genom
induktion framkallas i vattenhöljet negativ elektricitet på innersidan och
positiv på yttersidan, genom hvilken senare vattenhöljet har samma
elektriska verkan utåt som kulan sjelf. Är höljet eller manteln ej
fullständigt neutral utan t. ex. svagt positivt elektrisk, så kommer den
utåt verksamma elektricitetsmängden att synas lika mycket förstärkt.

På samma sätt kan man tänka sig vatten- och
amoniakmolekyler-nas verkan. De öfverföra affiniteten till en längre från metallatomen
liggande sfär, och amoniaken har tillika egenskapen att förstärka dess
positiva karaktär. Hvad hydratsalterna M (H2 O)6 X3 angår, så äro dessa
i vattenlösning omgifna af vattenmolekyler, hvilka i sin ordning ega
förmågan att öfverflytta affinitetskraften till en ännu mera aflägsen sfär,
o. s. v., hvaraf följden slutligen, vid närvaro af tillräckligt mycket
vatten, blir ett fullständigt särskiljande af den positiva och den negativa
delen i saltet. Yi komma således på detta sätt till den elektrolytiska
dissociationen af salter i vattenlösning och få tillika den föreställningen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:30:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svkemtid/1893/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free