Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byklut, såp- och tvålvatten. Ladorna böra helst ställas i nordost och
sydvest på högland eller dränerad grund, hvarvid lerbotten är den bästa.
Först göres nu en s. k. moderblandning på följande sätt: närmast botten
lägges ett tunnt hvarf mulljord och sedan det ena hvarfvet öfver det
andra af växter tillsammans med exkrementer och ruttna delar af djur;
emellan hvarje sådant hvarf strös allehanda jordarter, gatsopor, kalk, sot,
vinsten, pott- och spisaska, och, på det en sådan blandning må desto
bättre befordras till jäsning, måste hvarje hvarf äfven fuktas med urin,
kalkvatten, saltlake, byklut, saltsjö-, gödsel-, såp-, tvål- och skulvatten;
moderblandningen öfvertäckes med sönderstött tegelsten och kalkgrus,
blandadt med kalkmjöl och aska. När massan börjar blifva torr, bör
den åter anfuktas. Sedan denna moderblandning väl ruttnat, blandas
deraf hvarftals med en större myckenhet mulJjord, gatsopor, leror och
andra jordarter, och upplägges blandningen i sängar ungefär som
trädgårdssängar. Sängarne fuktas sedan, helst med urin, och omskyfflas
emellanåt, på det jorden må blifva mör och alla klumpar väl fördelas.
Luckorna på ladan böra ständigt, utom den kallaste årstiden, stå öppna,
för att bereda luften fritt tillträde. Efter fullbordad rötning och
salpeterväxt, hvilket utrönes genom vissa prof, skrider man till jordens
utlakning, hvilket tillgår så, att jorden upplägges i stora »jordkar» på
silbottnar, betäckta med halm, hvarpå man lagt aska, ju mer dessbättre;
sedan salpeterjorden i dessa jordkar blifvit systematiskt urlakad med
rent vatten, lägges den tillbaka på sängarne, vädras och omskyfflas,
så att den blir torr, hvarefter den åter fuktas med urin och försättes
med exkrementer och ruttnade ämnen för ny salpeterskörd på samma
sätt som förut. Ju längre en jord har varit använd, dess bättre
afkastning ger den. För att erhålla tillräckligt med urin, ledes densamma
från ladugårdarne till stora kar, der den före användningen får stå och
ruttna.
Den tillräckligt anrikade luten samlas i »lutkaret», som har sin
plats så högt, att luten kan nedrinna i pannan, i mån som
vattnet der kokar undan. När luten blir tjockare samt slem och grums
uppstiga med skummet, nedsänkes i pannan till 2 à 3 tum från botten
det s. k. pöl- eller grumsämbaret, som fästes med rep på en öfver
pannans brädd liggande stång; för att hålla ämbaret stilla läggas stenar
deri. Meningen härmed är den, att när orenligheterna vid kokningen
uppstiga till ytan, de skola nerfalla i ämbaret, der vattnet är lugnt, så att
orenligheten kan sjunka till botten; om man ej förut haft tillräckligt
med aska vid utlakningen, måste man nu sila den koncentrerade luten
öfver sådan, hvarefter inkokningen fortsättes, tills några droppar deraf
stelna, när de komma på kallt jern. Då slutas kokningen, och luten
får stå till klarning, hvarefter den hälles i »fallståndan», der den får
stå, tills den svalnat så, att man kan hålla fingret deri, hvarefter den
hälles i »undersatsbyttan» och fördelas lika på 10 styckeu bunkar, i
hvilka salpetern får kristallisera eller växa i 3 à 4 dagar, hvarefter
moderluten afhälles i lediga byttor, och den råa salpetern hackas lös
ur bunkarne och inlägges i korgar, i hvilka den får afrinna öfver
fallståndan; i korgen kan man ock skölja salpetern med friskt vatten, detta
sköljvatten och moderluten förvaras till nästa kok. Den råa torkade
salpetern inpackas i tunnor. Hvad afkastningen angår, beräknas 2½
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
