Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon vätska märkes, har den kokat för mycket, stelnar den åter så,
att den vid omröring ger både kristaller och vatten, är det lagom. Man
borde hellre krämpa för litet än för mycket, emedan salpetern i förra
fallet blir renare. Skulle fina korn eller små gnistor visa sig på
krampens yta och sjunka till botten under kokningen, slutes deraf till närvaro
af mycket koksalt, hvilket man kan aflägsna antingen genom att sätta
till mera vatten, för att lösa koksaltet, eller ock genom att ytterligare
inkoka, då koksaltet afskiljes. Pannan bör under kokningen hållas öppen!
Brännveden få sjudarne sjelfva efter utsyning låta framföra på
vinterföret. Den tillverkade salpetern inpackas i säkra tunnor, hvarje qvalitet
för sig. Sjudarne böra taga skriftliga bevis om, att allt blifvit
iordningstäldt, liksom om sitt uppförande under arbetstiden, för att vid
liqvidationsmötet tillställas inspektoren. Den 17 September 1783 antogs en
ordning för salpeterverket med 9 inspektioner eller distrikt. Hela
års-tillverkningen anslogs till 30,000 lispund. Ehuru allt ifrån 1740-talet
plantlador betraktats som det säkraste medlet att främja
salpeterindustrien, anmärker dock krigskollegium i en kungörelse den 29 April
1784, »att tillverkningen i salpeterladorna ej motsvarat förväntningarne,
ehuru denna tillverkning i 30 års tid blifvit uppmuntrad». Derför
upphäfdes nu de 1756 beviljade inrättningspremierna, och i stället
uppmanades landtmannen att bygga sina ladugårdar på hög stenfot,
helst af 3 ½ alnars höjd, hvarigenom de så uppkomna rummen skulle
kunna användas som plantlador. De, som så gjorde, skulle erhålla en
belöning af 20 skilling specie pr lispund salpeter, som dervid
tillverkades, och derjemte vara befriade från sjudning i de öfriga husen,
när tillverkningen ur de nämnda inhägnaderna stigit till det qvantum,
som kunde erhållas ur de senare. Tillverkningspremien för all salpeter,
som vid probering visade 16 proc. afgång i luttringen var 1 rdr 24
skilling specie pr lispund, hvarifrån dock afgick 36 skilling i arbetslön
till kronans sjudare, då sådane användes, 4 skilling i pannelega, om
kronans panna nyttjades, samt 8 skilling för den ved, som laduegaren
släppte till, hvadan den rena vinsten blef 24 skilling pr lispund. Om
kronan ej inlöste all salpeter, fick laduegaren med iakttagande af vissa
formaliteter exportera öfverskottet.
1786 klagade allmogen, att sjudningen återkom för ofta och begärde
att den ej måtte återkomma mer än hvart sjette eller hvart sjunde år.
Måhända ligger häri en antydan, att salpetertillverkningen öfversteg
behofvet, hvilket äfven bestyrkes dels deraf, att enligt en förordning af 1787
sjudningen af indelt jord skulle minskas i mån af plantladuinrättningens
ökande, dels deraf att salpeter började säljas för kronans räkning, 1794
ej mindre än 24,000 lispund, dels luttrad till ett pris af 3 rdr 24 skill.,
dels oluttrad till ett pris af 3 rdr pr lispund. På 1790-talet erhölls
ungefär en tredjedel af årsbehofvet från salpeterlador. Indelningsverket
hade trots alla förordningar ej blifvit allmänt genomfördt, hvilket
tydligen framhålles i. k. cirkuläret den 21 februari 1798, hvilket dessutom
föreskrifver, att indelningsverket skulle utsträckas till hela landet och
alla hemman, af hvad natur de vara må. Hvarje helt mantal och de
mindre i proportion beräknas i sjudningshvarfvet till ½ lispund oluttrad
salpeter, men de, som anlägga salpeterlador och derur leverera kronan
minst den föreskrifna qvantiteten, åtnjuta vissa förmåner nemligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
