Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Den svenska bränvinsindustrien.
Af i. G. Ekstrand.
Med anledning af Kontroll- och Justeringsbyråns nyss utkomna
berättelse för 1890—91 och 1891—92 må några historiska och statistiska
anteckningar om nämnda industri, hemtade dels ur historiken till 1878
års komitéförslag dels ur Byråns äldre och nyare berättelser, här finna
plats, så mycket hellre, som bränvinsbränningen sedan århundraden
varit och ännu är en af landets mest betydande kemiska industrier.
Redan i slutet af 1400-talet synes bränvin hafva tillverkats i
Sverige, men denna tillverkning var ej underkastad någon kontroll före
1638, då tillverkningsafgift första gången infördes, hvarvid
husbehofs-och salubränning beskattades olika. Skatten utgick efter den använda
spanmålen och var vid husbehofsbränning blott 23 af den, som fordrades
för salubränning. 1660 skall Stockholms stad hafva haft 40
bränvinsbrännare, men tillverkningen var säkerligen obetydlig. Endast
medlemmar af bryggareembetet var det tillåtet att bränna bränvin till
af-salu, och denna tillåtelse upphäfdes allt emellanåt, när spanmålsskörden
i riket slog fel. Husbehofsbränningen var deremot ingen förmenady
och denna liksom bränvinskonsumtionen torde snart nog hafva antagit
större dimensioner, så att husbehofsbränningen förbjöds 1718, hvilket
dock ej synes hafva medfört någon inskränkning i det allt mera
öfverhandtagande superiet. 1731 bestämdes, att på landet egare af i mantal
satt jord skulle ega frihet att till eget husbehof bränna bränvin emot
en årlig afgift till kronan af 1 daler smt *) för hvarje helt hemman och
hvarje bränvinspanna, som fanns på gården. Hvad städerna angår,
skulle i Stockholm all tillverkning öfverlemnas åt bryggareembetet mot
en årlig bränneriskatt af 72,000 daler kprmt. I öfriga stapel- och större
uppstäder bestämdes af landshöfdingen och magistraten, huru många
bränvinspannor skulle behöfvas, och brännerierna öfverlätos åt några af
borgerskapet emot en skatt af 4 öre smt för hvarje kanna, som
beräknades kunna tillverkas. Försäljningen af bränvin i minut eller mindre
än halfankaretals var förbehållen krögarne, som vid denna tiden funnos
i mycket stort antal. I Stockholm funnos t. ex. mellan 1731 och 1813
7- à 800 krogar. 1747 blef husbebofsbränningen alldeles fri, och alla
hemmansbrukare på landet skulle ega rätt att under hela året bränna
bränvin till eget husbehof mot en konsumtionsafgift af 3 daler smt för
Y2 a 1 hemman och i proportion derefter för större eller mindre gårdar;
ståndspersoner erlade dubbla afgiften. Denna afgift utgick, antingen
bränvin tillverkades eller ej. Bränning till af salu belades med en skatt
af 8 daler smt pr tunna spanmål. År 1756 förbjöds all
bränvinsbränning på grund af spanmålsbrist, och alla bränvinspannor skulle tagas i
förvar eller förseglas, och uppgick deras antal till 169,132 stycken,
*) Till ledning vid reduktion från gamla till nya systemet erinras, att 1 kanna =
2,617 liter, 1 tunna =165 liter, 1 lispund = 8,5 kilogram, 1 ctr = 42,5 kg., 1 rdr
bko = 48 skilling bko = 1 kr. 50 öre, 1 daler silfvermynt = 3 daler kopparmynt = 162/st
öre, 1 skillinge 12 runstycken = 21/n Öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
