Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
och tillväxande behofvet. Denna utveckling finner sin förklaring deri,
att den nuvarande elektrotekniken väsentligen utvecklat sig såsom
maskinteknik. Den punkt, der elektrotekniken möter den exakta
vetenskapen, är just det område, hvarest vi ana nästa stora skede i
elektricitetens användning på teknikens problem, nemligen
elektrokemien.
Det är först på de sista åren man lärt sig förstå Voltastapeln, och
man kan numera med en hög grad af approximation på förhand
beräkna effekten hos olika staplar. Om den elektriska ledningsförmågan
hos elektrolyter hafva vi äfven god kännedom, men de arbeten, som
riktat våra kunskaper häri, hafva medfört en omstörtning i den vanliga
föreställningen om lösta ämnens tillstånd. Vi säga t. ex., att i
klornatrium klor och natrium sammanhållas med band af den starkaste
kemiska frändskap, men det oaktadt skall enligt dissociationsteorien en
lösning af klornatrium innehålla fria atomer, klor och natrium, och
hvarför det? Tänker man sig en utspädd klornatriumlösning med
t. ex. 3 gram koksalt pr liter, så leder denna elektriciteten mycket
bra. Denna ledning består deri, att elektriciteten transporteras af
saltets beståndsdelar de s. k. jonerna. Natrium uppbär den positiva
och kloren den negativa elektriciteten. I elektrolyten rör sig
elektriciteten blott med jonerna, hvilket just är innehållet i den Faraday-ska,
lagen. Vid den antagna utspädningen befinna sig i lösningen på hvarje
molekyl NaCl 1,000 molekyler H20. Vid fullkomligt likformig:
fördelning ligga i en rad, hvilken som helst, alltid 10 molekyler H20 mellan
två mol. NaCl; om ledningen alltså skall ega rum, så måste äfven,
under antagande att denna består i ett ömsesidigt utbyte af joner,
hvarje natriumatom tillryggalägga fem molekylafstånd, innan den åter
träffar på en kloratom, med hvilken den kan förena sig. Under alla
omständigheter måste man medgifva, att fria natriumatomer kunna
förekomma i vattenlösningen och detta till och med under mycket
längre tid än de förekomma i bundet. Något annat eller mera påstår
ej heller dissociationsteorien. Genom flera olika metoder, som
ömsesidigt kontrollera hvarandra, är man i stånd att bestämma, huru stor
del af elektrolyten som är spaltad i joner. Härigenom blir det lätt
att besvara frågan om den elektriska ledningsförmågan, nemligen så,
att denna är proportionel mot jonernas mängd pr volymsenhet samt
mot deras rörelsehastighet. Denna hastighet är störst hos vätet, hvarför
också syror äro de bäste ledarne.
Till grund för den vetenskapliga behandlingen af hithörande frågor
ligger begreppet »osmotiskt tryck», hvars betydelse kan åskådliggöras
på följande sätt. Om man gjuter rent vatten ofvanpå en koncentrerad
lösning af något ämne, så utbreder sig det lösta ämnet äfven i
vattenlagret, och denna dess rörelse eller diffusion fortgår, ända tills allt
blifvit likformigt fördeladt. Orsaken till denna rörelse, hvilken orsak
har karakteren af ett tryck, är just det osmotiska trycket (se äfven
denna tidskrift II (1890), 4). För att öfvertyga sig om, att det
här gäller ett verkligt tryck, behöfver man blott hindra det lösta
ämnets rörelse, hvartill fordras en skiljevägg, som genomsläpper
vattnet men ej det lösta ämnet. Ehuru det ej är så alldeles lätt att
framställa en dertill passande membran, har det dock i många fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
