Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Med dessa enkla betraktelser är teorien för de galvaniska
elementen i det väsentliga gifven. Den är först framstäld af Nernst och
lemnar en i de minsta detaljer kontrollerbar Iag, jemförlig med den
Neivton’&ka, gravitationslagen. Nernsts teori ger för bestämda
förutsättningar också alldeles bestämda resultat. Och i de fall, som ännu ej
låta fullständigt beräkna sig, beror detta ej på teoriens ofullständighet
utan på matematiska svårigheter att integrera differentialeqvationerna,
som äro kända. Det, som för öfrigt ännu fattas, är bestämningen af
^n del vigtiga konstanter.
Med stod af teorien kan man nu fastställa den ändamålsenligaste
anordningen hos ett galvaniskt element. Vid zinksidan måste herska
ett så ringa jontryck som möjligt. Detta vilkor kan särdeles lämpligt
cippfyllas genom att använda sådana lösningsmedel för zink, som blott
innehålla ett mycket litet antal joner, om också en mer eller mindre
stor mängd zink är löst i vätskan. Att detta vilkor verkligen kan
uppfyllas, beror derpå, att icke all i lösningen förekommande metall är
löst såsom jon. Det må framhållas, att den på sista tiden brukliga
användningen af alkaliska vätskor för zink ur denna synpunkt är mycket
ändamålsenlig. Härmed borde man nu enligt teorien kombinera en sur
vätska vid katoden, för att erhålla så stora elektromotoriska krafter som
möjligt. Ty det är ett allmänt resultat af teorien, att oxidationsmedel
verka bäst i sur, reduktionsmedel bäst i alkalisk vätska, och skilnaden
är mycket betydlig. Ett element med zink i kalilut och kol i
koncentrerad salpetersyra har en elektromotorisk kraft af mer än två och
en half Voit. Huruvida det skall lyckas att göra ett sådant element
praktiskt brukbart, är visserligen en annan fråga, som ej för närvarande
kan besvaras.
För att öfvergå till andra problem, som falla inom elektrokemiens
område, måste man erinra sig, huru ofullkomlig den apparat är, som
representerar nutidens väsentligaste energikälla, nemligen ångmaskinen.
Af de uppbrända kolens energi erhåller man i form af mekaniskt
arbete i allra bästa fall ej mer än 10 %. Visserligen kan ej värmet
fullständigt förvandlas till mekanisk energi, men man kan beräkna, huru
stor del deraf som kan omsättas i mekanisk energi, och man finner då,
att man blott kan tillgodogöra sig 1/7 af den förvandlingsbara energien,
Orsaken till detta sorgliga resultat beror ej på sjelfva ångmaskinen,
såsom apparat betraktad, utan derpå, att af bränslets höga temperatur,
som man, lagt taget, kan uppskatta till 1,000°, blott den allra minsta
delen tillgodogöres, nemligen den som ligger mellan ångpannans och
kondensatorns temperatur. Hela den kolossala temperaturskilnaden
mellan eldstaden och ångpannan går fullständigt förlorad. En
förbättring af de termodynamiska maskinerna är möjlig blott på det
sättet, att man arbetar vid högre begynnelsetemperatur, och detta
problem torde snarast kunna lösas genom gaskraftmaskinen.
Men det ges andra än termodynamiska maskiner, och temperaturer
af 1,000°, hvilkas tekniska handhafvande ingalunda är någon lätt sak,
äro ej oundgängligen nödvändiga. Det energimaximum, som kan
erhållas vid förvandling från en energiform till en annan, är teoretiskt
alldeles oberoende af det sätt, hvarpå förvandlingen sker. Kan man
alltså förvandla bränslets kemiska energi på något annat sätt, hvarvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
