Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
värme ej kommer i fråga, till mekaniskt arbete, så är man ej bunder*
vid obeqväma, höga temperaturer och kan återvinna hela energi beloppet
utan dylika besvärligheter.
Den väg, hvarpå denna den vigtigaste af alla tekniska frågor,
nemligen anskaffningen af billig energi, kan lösas, måste finnas af
elektrokemien. Har man väl fått ett galvaniskt element, som lemnar elektrisk
energi direkt ur kol och luftens syre och till ett belopp, som står i
någorlunda förhållande till det teoretiska värdet, då stå vi inför en
teknisk revolution, inför hvilken den, som följde på uppfinningen af
ångmaskinen, rent af försvinner. Man behöfver blott tänka sig våra
fabriksplatsers förändrade utseende, beroende på den ojemförligt
beqvämare och böjligare fördelning, som den elektriska energien medger.
Ingen rök, intet sot, ingen ångpanna, ingen ångmaskin, ja ingen eld
mer, ty eld kommer man blott att behöfva för de få processer, som
man ej kan beherska på elektrisk väg, och sådana blifva dagligen
allt färre.
Huru det ifrågavarande galvaniska elementet bör inrättas, derom
kan man för närvarande knappt uttala en förmodan. Blott på en punkt
må här hänvisas; otvifvelaktigt är, att det galvaniska elementets energi
härrör från den kemiska energien, men all kemisk energi öfvergår
ingalunda till elektrisk; under hvilka vilkor är denna öfvergång så
fullständig som möjligt? Svaret härpå är det, att endast de indirekta
kemiska processerna äro elektriskt användbara. Detta förhållande kan
åskådliggöras genom ett litet experiment, som ehuru enkelt dock torde
bereda mången en öfverraskning. Två med en fyld häfvert förenade
bägare innehålla en lösning af kaliumsulfat. I den ena bägaren ställes
en stång af zink, i den andra en af platina. Då båda metallerna
förenas genom en galvanometer, uppstår blott en helt kortvarig ström,
och galvanometernålen kommer snart åter till hvila. Det är bekant,
att detta beror på polarisationen, och att man kan få en varaktig ström,
om man använder en syra i stället för den neutrala lösningen; men
nu blir frågan den, i hvilken af bägarne skall man tillsätta syran för
att få en ström, till zinken eller till platinan? Det förefaller
naturligast, att sätta syran till zinken, emedan det ju är denna, som skall
lösa sig. Gör man så, inträder emellertid ingen verkan, sätter man
syran deremot till platinan, så flyger galvanometernålen genast i väg.
Man kommer således till det skenbart orimliga resultatet, att man
bör tillsätta syran på den sidan, der det ämne, hvarpå den skall verka>
ej befinner sig. Detta gäller helt allmänt och är ej ett oförutsedt och
oförklarligt förhållande utan en följd af teorien. Ty tänker man
närmare efter, så förstår man, att det ej kan vara annorlunda. Om zinken
skall lösas, måste den bilda joner och upptager då för ändamålet en
motsvarande mängd positiv elektricitet. För att detta skall vara möjligt,
måste å andra sidan en lika mängd positiv elektricitet lemna lösningen*
i det att en eqvivalent mängd väte öfvergår från jontillståndet och
förvandlas till vanlig vätgas. Denna den positiva elektricitetens bortgång
ur lösningen kan ej ega rum på det ställe, der zinken löses, ty der
eger den motsatta elektricitetsrörelsen rum, alltså återstår blott den
möjligheten, att vätgasen bortgår vid katoden, hvilket också är
händelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
