Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
dimorfi. Man har sålunda ansett, att KJ03 och H4NJ03 hvardera
kunna kristallisera både reguliärt och tetragonalt, ehuru den ena
föredrar den reguliära, den andra den tetragonala formen. Ett stod för
detta betraktelsesätt skulle ligga deri, att kristallformerna hos dimorfa
substanser ofta visa dylika öfverensstämmelser i vinkelvärdena; t. ex.
CaC03 såsom kalkspat med den hexagonala prismavinkeln 120° och
såsom arragonit med den rombiska prismavinkeln 116°,io’, så ock den
monosymmetriska ortoklasen och den asymmetriska mikroklinen.
Då emellertid antalet dylika fall af kristallografisk likhet, som
sträcker sig utom kristallsystemet, funnits blifva allt större och man
endast undantagsvis lyckats faktiskt påvisa en dimorfi, som skulle
kunna förklara dem, har äfven denna hypotes förlorat i sannolikhet,
och åtskilliga kristallografer hafva derför funnit sig föranlåtna att gifva
isomorfibegreppet en sådan omfattning, att det icke begränsas inom
kristallsystemet. Men dermed är också gärdet fullkomligt upprifvet
och termen vetenskapligt ohållbar.
I en annan och riktigare belysning stäldes problemet om
förhållandet mellan kristallform och kemisk beskaffenhet, då Groth
formulerade detsamma på följande sätt: hvilken förändring undergår en
kemisk förening till sin kristallform, då en viss atom eller radikal i
densamma substituer as af andra atomer eller radikaler? Enligt detta
sätt att se saken skulle man alltså säga, att substitution af Ca med
Sr, Ba, Pb uti arragonitgruppens mineral förorsakar en relativt liten
kristallografisk förändring, substitutionen af K med H4N uti ofvan
anförda salter deremot en så stor förändring, att kristallsystemet ej vidare
är detsamma. Uppenbarligen ger den organiska kemin ett vida
rikhaltigare undersökningsmateriel härför än mineralriket och i allmänhet
de oorganiska föreningarna. Det var också benzolen och dess
substitu-tionsprodukter, Groth först studerade ur denna synpunkt. Han fann
t. ex., att substitutionen af en, eller till och med i vissa fall flera, af
benzolens väteatomer med radikalerna ÖH eller N02 icke förorsakade
någon förändring i kristallsystemet utan endast uti grundformens
axelförhållanden, hvarvid förändringen företrädesvis träffade endast en af
axlarna, under det att deremot införande af haloiderna i st. f. vätet
åstadkom en större kristallografisk förändring, så att
substitutions-produkten kristalliserade i annat system (med mindre symmetrigrad)
än benzolen. Detta kan uttryckas så, att Cl, Br och J hafva en större
morfotropisk inverkan på benzolen än radikalerna ÖH och N02. Och
företeelsen sjelf betecknas såsom morfotropi. Morfotropin kan väl icke
sägas innebära någon egentligen ny upptäckt, då ju sjelfva faktum var
kändt redan i och med detsamma Mitscherlich visade, att de isornorfa
föreningarna ej voro identiska i kristallografiskt hänseende utan blott
närmelsevis lika, och att denna likhet i regeln var mindre, i samma mån
som den kemiska likheten var mindre, men den formulerar
erfarenheterna på detta område från en mera lämplig synpunkt och inbegriper
kristallografiska öfverensstämmelser, som icke fingo rum inom
isomorfibegreppet. Isomorfin är så att säga endast ett specialfall af morfotropi,
och behofvet att gifva förstnämda term en strängt vetenskaplig
begränsning gör sig icke vidare så känbart, på samma gång som det
icke heller numera låter sig göra, utan att skapa en definition, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
