Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Vätesvaflans ersättning med tioättiksyra i den
qvalitativa analysen.
Referat af A. G. Ekstrand.
I Berichte d. d. chem. Ges. XXVII (1894), 3437 hafva B. Schif
och N. Tarugi infört en uppsats om detta ämne, som helt säkert torde
intressera alla kemister, ty alla, både lärare och lärjungar inom den
analytiska kemien känna obehagen af vätesvaflans användning i
undervisningslaboratorierna. Och huru mången har ej önskat att kunna
befria sig från detta obehagliga reagens, utan att dock behöfva
förändra eller komplicera de allmänna analytiska metoderna.
Författarne tro sig nu hafva löst detta problem genom en metod,
som, långt ifrån att komplicera den qvalitativa analysen, snarare
förenklar och förkortar den.
Sätter man till en klorvätesur lösning af andra gruppens metaller
en svagt amoniakalisk lösning af tioättiksyrad amoniak och uppvärmer
den nästan till kokpunkten, så afskiljas metallerna ögonblickligen såsom
svafvelmetaller, under det att blott en helt svag lukt af Vätesvafla
framträder. Efter afkylning och filtrering finnes i filtratet ej ett spår af
metaller, icke ens om från början arseniater voro närvarande, hvilka,
såsom vi alla veta, äro mycket svåra att fullständigt utfälla med de
hittills brukliga metoderna.
Blandningen af svafvelmetallerna behandlas på vanligt sätt, och,
sedan filtratet kokat några minuter, användes det som vanligt till
uppsökande af tredje och följande grupper. Vanligen användes till
analyserna V’2—1 £r- substans, och för denna mängd äro 1,5 till 2 kbcm.
30-procentig amoniumtioacetatlösning nästan alltid tillräckliga för
fullständig utfällning.
Amoniumtioacetat sönderdelas med varm klorvätesyra under
bildning af ett mycket aktivt nascerande svafvelväte, utan att dock
någonsin vid reaktionen afskilja, svafvel. Det har dessutom den
fördelaktiga egenskapen att ej införa några störande produkter i de lösningar,
som skola analyseras, blott salmiak, som är nyttig, och något ättiksyra,
hvilken ej skadar. Den nya metoden har redan någon tid varit i bruk
på universitetslaboratoriet i Pisa, och vätesvafleapparaterna hafva der
till allas belåtenhet och till fromma för allas helsa blifvit fullständigt
afskaffade och satta ur bruk.
Äfven i oöfvade nybörjares hand har den nya metoden visat sig
utmärkt och städse gifvit de bästa resultat. Fällningarne ske
öfverraskande fort och fullständigt.
Tioättiksyran har formeln CH3COSH och framställes lätt genom
inverkan af isättika på fosforpentasulfid, kokarvid 95°, har en oangenäm
lukt och är föga löslig i vatten. Löses syran i ett ringa öfverskott
utspädd amoniak, erhåller man en gulaktig lösning af svag om
svafvel-amonium erinrande lukt. Lösningen utspädes till tredubbla volymen
af den ursprungligen använda syran; 10 kbcm. af syran lemna alltså
30 kbcm. af reagenset. Genom längre förvaring grumlas lösningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
