Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
erhållna natriumkarbonatet användes till behandling af en ny kvantitet
bauxit. Till följd af de använda stenkolens svafvelhalt blir detta
natriumkarbonat så småningom förorenadt af betydliga kvantiteter
natriumsulfat, hvarför det förr eller senare blir nödvändigt att uttaga det
ur cirkulationen och rena det medelst upprepade omkristalliseringar,
tills den sista moderluten icke längre vid koncentration ger några
kristaller. Det är i denna mörkt gulbruna, simmiga vätska, hvilken
innehåller alla i bauxiten befintliga metall- och andra syror i form af
natrium-salter, det nya grundämnet blifvit funnet. Den kvalitativa analysen gaf
vid handen, att hufvudmassan af de lösta salterna utgjordes af
natriumsulfat och -karbonat samt äfven till temligen betydlig del af kromsyra
och vanadinsyra; vidare påvisades molybdänsyra och spår af kiselsyra,
aluminiumhydrat, arseniksyra, fosforsyra, wolframsyra ete, allt i form
af natriumsalter, samt dessutom magnesia, kalk m. fi. baser. Af dessa
ämnen afskildes först största delen af vanadinet med kloramonium
och amoniak i form af amoniumvanadat; derefter utfäldes ur den
alkaliska lösningen kromen medelst svafvelväte. Lösningen tvättades
sedan fullständigt med svafvelväte och försattes med saltsyra till starkt
sur reaktion. På detta sätt erhölls en fällning, som af kända metaller
i form af svafvelföreningar innehöll följande: antimon, arsenik,
mo-lybdän, selen, tellur, tenn, vanadin och wolfram. Genom rostning af
den erhållna fällningen aflägsnades arsenik, selen och svafvel, och
återstoden löstes i amoniak; ur denna lösning utfäldes med
amonium-nitrat det kvarvarande vanadinet. Vid koncentration erhöllos kristaller
af amoniummolybdat, blandade med små kubiska kristaller af
oliv-brun färg. De senare kristallerna, som lätt kunde skiljas från de förra
till följd af sin betydligt ringare löslighet, innehöllo det nya elementet,
dock ännu förorenadt af molybdän. För att bortskaffa denna metall
löstes kristallerna i utspädd saltsyra och behandlades med svafvelväte
vid 70°. På detta sätt erhölls en brun fällning af svafvelmolybdän och
en vätska med en violett färg, liknande den hos utspädt rödvin. Vid
afdunstning i luften öfvergick färgen till citrongul. Den violetta vätskan
innehåller det nya elementet i form af en lägre oxidationsgrad, den
gula lösningen uppstår genom oxidation. Den lägre oxiden har basiska
egenskaper, den högre, hvilken upptäckaren anser sannolikt böra
tilldelas formeln R2Oy> är en utpräglad syra. Genom afdunstning erhålles
densamma såsom en gul kristallinisk fällning, som vid upphettning till
rödglödning smälter till en gulbrun massa.
Af amoniak löses syran i värme till en olivgrön vätska, som fälles
af koncentrerad amoniak, och som vid afsvalning afsätter små kubiska
kristaller (af amoniumsalt).
Författaren lemnar utförliga meddelanden om, huru syrans och dess
amoniumsalts lösningar förhålla sig till några reagens. De vigtigaste
af dessa reaktioner skola här omnämnas.
Svafvelväte reducerar, som ofvan är antydt, den gula lösningen
vid närvaro af syror till en violett vätska, som, koncentrerad utan
lufttillträde, med amoniak ger en voluminös, mörkt brunviolett fällning,
som snart blir kristallinisk. Fällningen är leke fullständig.
Natriumhydrat och -karbonat fälla äfvenledes den violetta lösningen ofullständigt,
och fällningen löses i öfverskott af fällningsmedlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
